En signal som bryter mot alla kända kategorier
Genom radioteleskopet Australian SKA Pathfinder har forskare upptäckt en källa som trotsar samtliga förväntningar. Under det tråkiga katalognamnet ASKAP J1424 döljer sig ett objekt som sänder ut radiosignaler i kosmos med en exakt rytm på precis 36 minuter. Det låter som science fiction — men är det inte.
Upptäckten härstammar från observationer utförda i januari 2025 som del av det ambitiösa storprojektet Evolutionary Map of the Universe (EMU). Radiogrupper på flera kontinenter arbetar nu intensivt med att förstå vad de faktiskt har upptäckt.
Ett kosmiskt urverk som tickar med häpnadsväckande precision
ASKAP J1424 tillhör en grupp himlaobjekt kallade långperiodiska radiotransienter. Det handlar om objekt som endast periodvis lyser upp i radiobandområdet och håller pauser på minuter till timmar emellan.
ASKAP J1424 sänder ut en radiopulssignal var 2 147,27:e sekund — och upprätthåller denna rytm nästan perfekt under minst åtta dagar i sträck.
Just denna stabilitet gör objektet anmärkningsvärt. De flesta kända variabla radiokällor visar oregelbundna svängningar i ljusstyrka eller ändrar sin pulsform över tid. ASKAP J1424 däremot tickar som ett precisionsurverk där ute i rymden.
Därför är EMU-projektet så kraftfullt
EMU-projektet utnyttjar en av ASKAP:s stora styrkor: teleskopet kan observera extremt stora fält av himlen på en gång. Det ger möjlighet att inte bara övervaka kända källor, utan också fånga nya, kortvarigt aktiva objekt som tidigare helt enkelt gick obemärkt förbi.
- Stort synfält: stora himmelsområden täckta i ett svep
- Långa observationstider: upp till många timmar i sträck per område
- Hög kadens: upprepade mätningar av samma region
Det var exakt denna kombination som ledde till upptäckten av ASKAP J1424. I en timlång inspelning dök signalen upp som en tydligt polariserad källa. Utan sådana systematiska långtidsobservationer skulle den sannolikt ha drunknat i bakgrundsbruset.
36-minuters pulser: ovanliga, rena och fullständigt polariserade
Pulslängden är långtifrån det enda som väcker förundran. Forskargruppen rapporterar att signalen är fullständigt polariserad genom hela pulsen. Den skiftar under tiden från elliptisk till helt linjär polarisation — ett starkt tecken på extremt välordnade magnetfält.
| Egenskap | ASKAP J1424 |
|---|---|
| Period | 36 minuter (2 147,27 sekunder) |
| Aktivitetsvaraktighet i data | påvisbar i minst 8 dagar oavbrutet |
| Polarisation | nästan 100 % genom hela pulsen |
| Våglängdsområde | radiobandet, ingen säker påvisning i optiskt eller infrarött ljus |
Så hög polarisation uppstår typiskt där starka magnetfält tvingar laddade partiklar längs ordnade banor. De uppenbara misstänkta är neutronstjärnor eller starkt magnetiserade vita dvärgar. Båda objektklasserna är välkända inom astronomin — men ASKAP J1424 passar inte riktigt in i någon av de existerande lådorna.
Inget ljus, ingen värme — endast radiovågor
Forskarna letade målmedvetet efter en optisk eller infraröd motsvarighet till ASKAP J1424 — exempelvis en stjärna eller en glödande skiva av het gas. Hittills har denna sökning varit förgäves. Varken stora himmelskarteringar eller riktade efterobservationer har kunnat identifiera ett passande objekt.
ASKAP J1424 beter sig som om det därute står en osynlig, roterande maskin som uteslutande arbetar i radiobandet.
Denna osynlighet begränsar de möjliga förklaringarna avsevärt. En ljusstark, massiv stjärna skulle ha lämnat ett spår. En typisk röntgenpulsar likaså. ASKAP J1424 verkar snarare kompakt, extremt magnetisk och fullständigt fri från lysande omgivande material — eller så avlägsen att endast radiovågorna fortfarande är mätbara.
Vita dvärgar som misstänkta — eller något helt nytt?
Forskargruppen framhäver särskilt ett scenario: ett dubbelstjärnesystem med en vit dvärg. Här skulle en kompakt stjärna med starkt magnetfält fånga upp stjärnvinden från en följeslagare. Den därav följande växelverkan skulle producera energirik strålning i radiobandet.
Därför låter en vit dvärg som en plausibel förklaring
- Vita dvärgar kan besitta extremt kraftfulla magnetfält.
- Rotationstider på några minuter är inte ovanliga för dessa objekt.
- Magnetisk växelverkan med en följeslagare kan producera polariserad radiostrålning.
Ändå finns det hål i förklaringen. Den exakta stabiliteten över flera dagar kombinerad med den ovanliga polarisationen passar ännu inte rent in i kända modeller. Vissa forskare spekulerar därför i att ASKAP J1424 tillhör en hittills nästan outforskad klass — besläktad med de så kallade ”ultralångperiodiska” radiokällorna som rapporterats sporadiskt de senaste åren.
Vägen framåt: VAST, efterobservationer och tålamod
Upptäckten står inte ensam. Inom ASKAP-programmet pågår karteringsprojektet VAST (Variables And Slow Transients), som just är designat för att systematiskt spåra upp långsamt varierande radiokällor. ASKAP J1424 fungerar nu som ett testfall som kan skärpa både metoder och modeller.
På planeringsborden ligger:
- Långsiktig radioövervakning för att avgöra om objektet förblir varaktigt aktivt eller bara sänder i faser.
- Observationer vid olika frekvenser för att lära mer om objektets omedelbara omgivningar.
- Parallella kampanjer i infrarött och eventuellt röntgenband för att möjligen hitta en svag motsvarighet.
Målet är att klargöra om 36-minuterspulserna är del av ett återkommande mönster, eller om de härrör från en enskild, slumpmässig händelse — exempelvis infångning av ett plasmamoln från en obemärkt följeslagare.
Varför radiotransienter är så fascinerande just nu
Med allt mer känsliga radioteleskop riktas blicken mot ett område av himlen som länge låg i döda vinklar: långsamt varierande, svaga källor med ovanlig periodicitet. De är mycket svårare att upptäcka än korta radioblixter, eftersom observatörerna måste investera mycket tid per himmelssektion.
Långperiodiska radiotransienter som ASKAP J1424 kan avslöja flera saker:
- hur kompakta stjärnor roterar och åldras,
- hur starka magnetfält beter sig i extrema omgivningar,
- hur materia strömmar fram och tillbaka mellan två tätt förbundna stjärnor.
För fysiken bakom magnetiserade plasma är sådana källor ett laboratorium som inte kan skapas på jorden. Varje ny observation levererar data om densitet, temperatur och fältstyrka i regioner som är direkt otillgängliga.
Vad är radiotransienter egentligen?
Radiotransienter är himlaobjekt vars radiostrålning förändras markant över tid. Det kan ske på bråkdelar av sekunder eller över timmar och dagar. Kända exempel är radiopulser från neutronstjärnor och de gåtfulla Fast Radio Bursts, som bara varar millisekunder.
Långperiodiska transienter som ASKAP J1424 befinner sig tidsmässigt någonstans mittemellan. De sänder under längre tid, håller paus i många minuter och upprepar sig regelbundet. Därmed påminner de mer om ett avlägset fyrtorn som roterar i fast rytm, än om en blixt som bara lyser upp en enda gång.
Vad ASKAP J1424 betyder för framtidens teleskop
Upptäckten demonstrerar att radioteleskop med stort synfält och hög känslighet — som den kommande SKA-anläggningen förväntas leverera — kan lyfta fram en hel klass av hittills förbisedda objekt. Där en exotisk radiotransient dyker upp, väntar sannolikt flera.
För kommande storprojekt innebär det att dataströmmar inte bara bör genomsökas efter kända mönster. Just kännetecken som långa perioder, stark polarisation och frånvarande motsvarigheter i andra våglängder bör aktivt inarbetas i automatiska sökalgoritmer. ASKAP J1424 fungerar här som en ritning för hur en ”kosmisk outsider” kan träda fram — även i enorma datamängder.
