Högteknologiska flygplan – men tomma ammunitionsförråd

På papperet framstår Frankrike som välrustat militärt: moderna Rafale-stridsflygplan, precisionsmissiler och satellitunderrättelser. Men bakom den blanka fasaden döljer sig en svaghet som är strategiskt ytterst farlig. En närmare granskning visar att landet i en högintensiv konflikt skulle förbruka sina reserver med skrämmande fart – och att flygvapnet enligt experter bara skulle klara sig några få dagar.

Den verkliga sårbarheten ligger inte i planen själva, utan i ammunition, logistik, industriell kapacitet och ett oroande beroende av USA.

Frankrike har stridsflygplan – men saknar ammunition

En rapport från den franska nationalförsamlingens försvarskommission från 2023 skapade redan stora rubriker: Enligt rapporten skulle de franska styrkorna tömma sina vapenlager på några veckor om en storskalig och intensiv konflikt bröt ut. En efterföljande analys från en säkerhetspolitisk tankesmedja gick ännu längre och bedömde att det franska flygvapnet i ett verkligt högintensivt krig endast skulle vara operativt i cirka tre dagar.

Frankrike sitter i 2000-talets jetkockpit – men med ammunition och logistiklager från en svunnen era.

Förklaringen är enkel: Frankrike förfogar visserligen över avancerade stridsflygplan som Rafale, moderna krigsfartyg och tekniskt högt utvecklade stridsvagnar. Men bristerna finns inom de ”osynliga” områdena – förnödenheter, reservdelar, underhåll, ammunitionsproduktion och personal.

Ammunition: Siffror som väcker till eftertanke

Problemet blir särskilt tydligt när man ser på artilleriammunition. Medan Ukraina i det pågående kriget tidvis avfyrar upp till 8 000 granater av kaliber 155 millimeter per dag, producerade Frankrike under perioden 2012 till 2017 i genomsnitt endast cirka 500 sådana granater – per år. Inte per dag. Per år.

Ukraina: upp till 8 000 granater på 155 mm per dag
Frankrike (2012–2017): ca 500 granater på 155 mm per år
Frankrikes mål från 2024: 100 000 granater per år

Först 2024 höjde det franska försvarsministeriet produktionsmålet markant – till 100 000 skott per år. Det är ett steg framåt, men det illustrerar också hur djupt gapet hittills har varit. Dessa siffror förklarar varför experter talar om dagars till veckors uthållighet om situationen verkligen eskalerar.

Logistik, sjukvård och transport: De underskattade svagheterna

Militärexperter understryker att det inte räcker med att besitta moderna vapensystem. Arméer behöver lastbilar, transportflygplan, mobila verkstäder och välfungerande sjukvårdsenheter för att förse soldater, rädda sårade och hålla materiel rullande.

Just här finns det – i hela Europa och även i Frankrike – ytterligare brister:

för få lastbilar och transportflygplan för snabba utplaceringar
otillräcklig underhållskapacitet vid längre varaktiga insatser
begränsade medicinska försörjningsstrukturer för hantering av många sårade

”Vi har lite av allt – men inte tillräckligt av något” – så sammanfattar experter tillståndet i de europeiska styrkorna. Det gäller inte bara Frankrike, utan merparten av de europeiska arméerna. Allt ser rimligt ut så länge insatserna är små, begränsade och sker långt borta. I ett storskaligt krig nära egna gränser skulle bilden se helt annorlunda ut.

Europa hänger på USA – särskilt i luften

En annan central punkt är Europas beroende av USA på en rad nyckelområden. Det gäller underrättelser, luftförsvar, elektronisk krigföring – och inte minst stridsflygplan.

Det återspeglas tydligt i spridningen av det amerikanska stridsflygplanet F-35. Allt fler europeiska länder beställer maskinen, däribland Tyskland med en order på 36 plan. Och det trots att det finns hela tre europeiska alternativ i form av Rafale, Eurofighter och Gripen.

Beroendet sträcker sig långt bortom själva planen. Kritiska kapaciteter ligger i amerikanska händer, däribland:

GPS-satellitnavigering
eldledningssystem i amerikanska stridsvagnar
styrning av många underrättelsedrönare
radarsystem för modernt luftförsvar
programvara och underhållsdata för system som F-35

F-35 är i grund och botten en ”flygande dator”, vars prestanda i hög grad beror på amerikansk underhålls- och diagnosprogramvara. Europeiska militära kretsar har i åratal diskuterat om Washington i en krissituation teoretiskt skulle kunna avaktivera vissa funktioner. Det har aldrig officiellt bekräftats, men själva möjligheten väcker en allvarlig strategisk fråga.

Industrin på gränsen: Fulla orderböcker, för lite kapacitet

Därtill kommer att den europeiska försvarsindustrin stöter mot hårda gränser. I Frankrike låg produktionskapaciteten hos försvarsföretagen 2024 enligt statistikmyndigheten på omkring 91 procents beläggning. Många tillverkare har ordrar många år framåt, och nya beställningar skjuts ännu längre fram.

Europa vill trappa upp till en ”krigsekonomi”, men står inför brist på kvalificerad arbetskraft, fyllda orderböcker och splittrade strukturer.

För att producera markant mer krävs nya fabriker, extra produktionslinjer och fler specialister. Det kostar miljarder, tar år att bygga och planera. Samtidigt saknas redan nu tiotusentals arbetskraft inom försvarsindustrin – enbart Frankrike talar om cirka 10 000 tjänster som behöver tillsättas omedelbart.

Varför Europa blockerar sig själv

Ett ytterligare strukturellt problem är splittringen. I Europa existerar flera stridsvagnstillverkare, olika motortillverkare för flygplan, konkurrerande missilprogram och nationella prestigeprojekt som motarbetar varandra.

Experter har länge efterlyst europeiska ”champions” – alltså ett fåtal stora gemensamma tillverkare som kan leverera höga antal och sänka priserna. I praktiken skyddar nästan varje enskilt land fortfarande sin egen industri och därmed sina egna arbetstillfällen.

Konkreta exempel visar hur svårt samarbetet är:

det tysk-franska projektet om en ny stridsvagn (MGCS) har i åratal bromsats av rivalitet mellan de inblandade företagen
transportflygplanet A400M led under förseningar och kostnadsexplosioner till följd av komplexa konsortier och strid om motorproduktionen

Så länge varje land försöker rädda ”sin” produkt förblir antalet lågt, kostnaderna höga – och leveranstiderna långa. För Frankrike innebär det: Även om det plötsligt beställs mycket mer ammunition eller reservdelar kan tillverkarna helt enkelt inte leverera snabbt nog för vad ett högintensivt krig skulle kräva.

Gemensamma inköp som utväg – men med förbehåll

För att avhjälpa dessa flaskhalsar satsar EU och flera medlemsländer nu på gemensamma stororder. Nio europeiska länder köper exempelvis gemensamt 1 500 kortdistans-luftförsvarsmissiler av typen Mistral. EU ställer 60 miljoner euro till förfogande för ändamålet. Frankrike, Italien och Storbritannien har tillsammans beställt 700 luftförsvarsmissiler av Aster-familjen, och tillverkaren önskar reducera produktionstiden markant.

Sådana sambeställningar ger flera fördelar:

tillverkarna får planeringssäkerhet över många år
styckpriserna sjunker med större serier
länderna får snabbare tillgång till mer materiel

Dessa pilotprojekt är dock fortfarande inte tillräckliga för att lösa det strukturella problemet. Den nationella konkurrensen mellan försvarsindustrierna förblir stark – och den bromsar den hastighet med vilken Europa kan höja sin försvarsförmåga till en krigsdulig nivå.

Beroende med risk: Vad händer om USA säger nej?

Den fråga som säkerhetspolitiskt hänger över det hela är: Vad händer om Washington och europeiska stater hamnar i en allvarlig konflikt, och USA väljer att ”stänga kranen” på vissa vapen eller data? Många experter anser detta steg osannolikt, eftersom det allvarligt skulle skada USA:s rykte som pålitlig leverantör. Men det kan inte uteslutas fullständigt.

Ju mer nyckelteknologi som kommer från utlandet, desto mer ömtålig blir den strategiska självständigheten – och just här ligger Frankrikes dilemma.

Frankrike betonar traditionellt sin militära självständighet, inklusive sin egen kärnvapenstyrka. Men de nyktra analyserna av flygvapnets uthållighet visar: Utan mer ammunition, bättre logistik, större industriell kapacitet och mindre beroende av amerikanska system förblir denna självständighet ömtålig.

Smutsiga vapen och återkomsten av gamla fasor

Parallellt förskjuts bilden av modern krigsföring. I Ukraina-kriget dyker vapentyper upp igen som många i Europa trodde var förbjudna för alltid: antipersonella minor och klustervapen. Klusterbomber består av ett bärsystem som frigör ett stort antal mindre sprängladdningar – med förödande konsekvenser för civila, ofta många år efter en konflikt.

Flera östeuropeiska länder, däribland Polen och de baltiska länderna, överväger eller har redan lämnat internationella avtal som förbjuder sådana vapen. Litauen har redan lämnat avtalet om klustervapen, och andra länder talar öppet om att upphäva minförbudet.

Västeuropeiska länder som Frankrike, Tyskland och Nederländerna håller sig hittills på avstånd från dessa åtgärder. Men trycket växer när gränsländer vid Rysslands gräns argumenterar för att de behöver varje tillgänglig avskräckande möjlighet. För Frankrike och dess partner innebär det: De måste samtidigt stärka sitt försvar och fastställa politiska riktlinjer för vilka medel de är villiga att använda i en krissituation.

Vad ”hög intensitet” i krig rent praktiskt betyder

Begreppet ”högintensiv konflikt” låter abstrakt, men täcker en hård verklighet. Det handlar om ett krig där:

stora mängder ammunition av alla kalibrar avfyras dagligen
flygplan genomför flera uppdrag per dag
förluster av materiel och personal är höga
försörjningsvägar attackeras konstant

I ett sådant scenario tömmer länder sina lager med otrolig hastighet. Det som i fredstid framstår som ett solidt varulager räcker i krigstid ofta bara dagar eller några få veckor – precis det är vad beräkningarna om det franska flygvapnet visar.

Denna debatt är inte abstrakt för de europeiska länderna. Tyskland, Österrike och Schweiz är inbäddade i olika allianser, men alla tre länderna ställs inför samma grundläggande frågor: Hur mycket ammunition är tillräckligt? Vilka beroenden av tredje parter är fortfarande acceptabla? Och vad kommer det att kosta att förbereda egna styrkor för en verklighet som för länge sedan inte längre kan uteslutas?