Så här kan jorden se ut om 250 miljoner år

En ny superkontinent tar form: Pangea gör comeback

Geologer är överens: världskartan vi känner idag är bara en ögonblicksbild. Plattektonik skjundar långsamt hela kontinenter över jordklotet, centimeter för centimeter. Inom hundratals miljoner år uppstår ett helt nytt landområde – en superkontinent, där även Europa och stora delar av Afrika omgrupperar sig drastiskt. Och för det område som idag utgörs av Frankrike uppstår en anmärkningsvärt strategisk position.

För cirka 200 miljoner år sedan bröts urkontinenten Pangea isär. Av enorma landmassor växte så småningom de kontinenter fram som vi idag känner från kartan. Men detta sönderfall var bara ett mellansteg i en mycket lång geologisk cykel.

Geovetenskapsmannen Christopher Scotese och andra forskare har i åratal simulerat vart jordens plattor rör sig i den avlägsna framtiden. Deras modeller visar: om cirka 250 miljoner år smälter nästan alla nuvarande kontinenter ihop igen till ett gigantiskt block, som forskarvärlden kallar Pangea Ultima.

Jorden styr på lång sikt mot en enda superkontinent, som kommer att få hav att försvinna och göra länder till grannar som idag är åtskilda av tusentals kilometer.

En central punkt i dessa scenarier är att Atlanten stänger sig igen. De amerikanska kontinenterna rör sig mot Afrika och Eurasien. Indiska oceanen krymper och förvandlas till ett slags jättestort inlandshav, omgivet av land på nästan alla sidor.

Den globala geografin skulle knappt vara igenkännlig efter dagens måttstock:

• Öar som Kuba smälter samman med den nordamerikanska kontinenten.
• Östasiatiska stater som Korea blir plötsligt inklämda mellan Kina och Japan.
• Grönland knyts närmare till Kanada och bildar ett gemensamt block med det.

Allt detta sker inte abrupt, utan över miljoner år. För geologer är det ändå en tydlig riktningsförändring: från en ”fragmenterad” värld tillbaka till en enda superkontinent.

Strategisk nyckelposition: Frankrike flyttar mot Nordpolen

För det område som idag är Frankrike uppstår en särskild roll till följd av dessa förskjutningar. I modellerna rör sig Västeuropa generellt norrut. Frankrike kommer då att ligga betydligt närmare den geografiska Nordpolen än idag.

Samtidigt stänger sig Medelhavet, eftersom Afrika fortsätter att pressa norrut och kilas in i Europa. Det tidigare Medelhavsområdet blir till ett bergsområde, jämförbart med ett ännu större Himalaya. Därmed flyttar Frankrike inte bara närmare Nordeuropa, utan även Nordafrika.

De framtida grannarna till de nuvarande franska territorierna skulle då kunna vara:

• mot väst och syd: Spanien och Portugal, liksom idag
• mot öst: det tidigare Medelhavsområdet och delar av Italien
• mot syd och sydost: regioner som idag tillhör Marocko, Algeriet eller Tunisien
• mot norr: områden nära den dåvarande polcirkeln

Frankrike skulle därmed befinna sig vid en enorm geografisk korsväg mellan Europa och Afrika – och i relativ närhet av jordens nordligaste punkt.

Extremklimat på Pangea Ultima: värme, torka och vulkaner

Bildandet av en superkontinent förändrar inte bara kartorna, utan även klimatet massivt. En undersökning publicerad i facktidskriften Nature tecknar en rätt dyster bild: när alla stora landmassor smälter samman till ett kompakt block, hopar sig värme och torka i landets inre.

Modellberäkningarna utgår från flera faktorer:

• Mer intensiv vulkanisk aktivitet vid de nya plattgränserna.
• Markant högre CO₂-koncentrationer i atmosfären.
• En sol som strålar cirka 2,5 procent starkare än idag, eftersom stjärnor långsamt ökar sin ljusstyrka över tid.

Samspelet av dessa effekter skapar temperaturer över 40 grader över stora delar av Pangea Ultima. Därtill kommer en utbredd torka, eftersom fuktig havsluft endast med svårighet tränger långt in i landets inre. Vida områden kommer troligen att bli till varma, nästan obeboeliga torrzoner.

Stora regioner av superkontinenten skulle bli till livsfiendtliga värmeområden, där många nuvarande däggdjursarter knappast skulle ha en chans att överleva.

Undersökningen talar om en potentiell massutrotning av de flesta däggdjur. Även arter som är anpassade till de nuvarande klimatförändringarna skulle vara starkt hotade i en värld med ihållande extrema temperaturer och knappa vattenresurser.

En sällsynt fristad: varför Nordeuropa blir klimathoppets zon

Den goda nyheten i ett annars oroväckande scenario är att inte alla regioner på superkontinenten skulle drabbas lika hårt. Nordliga breddgrader, särskilt nära den framtida polcirkeln, bevarar förhållandevis måttliga förhållanden trots de generellt högre temperaturerna.

Eftersom Frankrike i modellerna rör sig markant norrut, hör dess senare områden till dessa relativt milda zoner. Här skulle temperaturer och nederbörd kunna stabilisera sig på en nivå som fortfarande möjliggör vattenreserver och viss vegetation.

I samma ”bälte” skulle det förmodligen ligga:

• delar av det senare Storbritannien
• randområden av det nordvästra Portugal
• vissa regioner i dagens Nordafrika, som då kommer att ligga betydligt längre norrut

I undersökningen används begreppet ”klimatrefugium” för sådana regioner. Det täcker områden där restbestånd av djur- och växtarter kan överleva, medan största delen av superkontinenten har blivit nästan obeboeligt.

Frankrike skulle i den avlägsna framtiden kunna höra till ett av de få klimatiska tillflyktsområdena – med avgörande betydelse för arternas överlevnad.

Vad som ligger bakom förutsägelserna: plattektonik, superkontinenter och solens fysik

Scenarierna bygger på flera vetenskapliga byggstenar. Tre av dem är centrala:

Plattektonik betecknar den långsamma glidningen av styva jordplattor på den segflytande övre jordskorpan. Vid plattornas kanter uppstår nya hav, berg och vulkanbågar. På lång sikt leder det till att kontinenter som drivit isär igen sätts på kollisionskurs.

Superkontinent-cykeln är ett övergripande mönster som kan kännas igen i jordens historia: först bildas en urkontinent, sedan bryts den upp i enskilda delar, och sedan sker en återförening. Pangea var en sådan superkontinent. Pangea Ultima blir den nästa.

Vad det betyder för liv och civilisationer

Om människor – eller vilka intelligenta arter som nu än må existera – fortfarande finns till om 250 miljoner år är fullständigt ovisst. Klimatmodellerna visar ändå en sak mycket tydligt: långsiktiga geologiska processer avgör vilka regioner som potentiellt kan utgöra livsmiljöer, och vilka som inte kan.

Skulle det i denna avlägsna framtid fortfarande finnas civilisationer, skulle zoner som det framtida Frankrike troligen ha hög geopolitisk relevans. Där vatten, måttliga temperaturer och bördig jord möts, uppstår oundvikligen ekonomiska och samhälleliga centrum – precis som vid dagens Medelhavet eller i Asiens flodområden.

Samtidigt rymmer närheten till nya plattgränser geologiska risker: ökad jordbävningsaktivitet, vulkanutbrott och möjligen även storskaliga magmafält. Den som bebor dessa regioner kommer att behöva hantera en varaktig kombination av klimatstress och naturfaror.

En blick in i den djupa framtiden – och lärdomen för nutiden

Sådana långsiktiga prognoser låter ofta som science fiction, men de bygger på klart mätbara processer: plattors rörelse, solens utveckling och vulkanisk aktivitet. Tidsspannen är visserligen gigantiska, men riktningen för förändringarna ligger ändå förhållandevis fast.

För nutiden ger det inte anledning till omedelbar alarm, men det erbjuder ett perspektivskifte. Den till synes fasta världskartan, som politiska debatter och klimatmål utspelar sig på, är i verkligheten en dynamisk konstruktion. Den nuvarande globala uppvärmningen äger rum mot bakgrunden av en planet som under alla omständigheter på lång sikt blir varmare och mer extrem.

Den som sysselsätter sig med dessa framtidsbilder hamnar automatiskt vid en nykter insikt: våra handlingsmöjligheter ligger i här och nu. Vi kan inte stoppa vägen fram mot framtida superkontinenter, men vi kan mycket väl vara med och bestämma hur livsvänlig jorden förblir under de kommande århundradena och årtusendetna – långt innan Pangea Ultima tar form.