En man, ett parkeringshus och fem år utan ett riktigt hem

Roger sover på framsätet i sin bil, inklämd mellan ingången till stormarknaden Carrefour och en påfartsramp. Allt han äger får plats i bagageutrymmet. Hans enda dröm är en liten husvagn – en enda plats där han äntligen kunde sträcka ut benen.

Berättelsen om den före detta anställde hos flygbolaget Air France visar hur skör tillvaron kan bli på äldre dar. Efter att ha förlorat sin hyresbostad och hamnat i en familjekonflikt om arv slutade Roger på gatan. Hans blygsamma pension gör det omöjligt att betala hyra i området kring Paris, och därför har han skapat sig ett improviserat hem på parkeringsplatsen vid ett köpcentrum i Thiais.

Från trädgård och hus till livet bakom ratten

Största delen av sitt yrkesliv tillbringade Roger hos Air France. Efter pensioneringen hyrde han ett litet hus med trädgård i regionen Loiret. En månadshyra på 480 euro slukade en stor del av hans inkomst, men det var hanterbart. Han hade sin dagliga rytm, odlade grönsaker och kände sina grannar. Livet var enkelt, men organiserat.

Allt förändrades när ägaren beslutade att sälja fastigheten. Roger hade varken pengar att köpa eller en pension som kunde bära ett bostadslån. Han valde att flytta till sin mors lägenhet i förorten L’Haÿ-les-Roses nära Paris. Utrymmet var trångt, men det fanns tak över huvudet.

Det relativa lugnet varade inte vid. När modern dog följde bouppteckningen – och med den en bitter arvstvist. Istället för familjens stöd fick Roger en uppsägning av hyresavtalet. Så hamnade den äldre mannen på gatan utan reella alternativ och med kraftigt begränsad ekonomi.

Inga besparingar betydde att en ny lägenhet i Paris-området var ouppnåelig. Hyrorna hade stigit så markant att varken kommunal hjälp eller egna sökningar ledde någonstans. Vid något tillfälle slutade han helt enkelt att titta på annonser.

Så här ser vardagen på en parkeringsplats ut

Roger valde parkeringsplatsen vid köpcentret i Thiais som sin fasta ”adress”. Han har känt stället sedan 1970-talet, då det just var under uppbyggnad. Den gjutna betongarealen med bommar är nästan lika välbekant för honom som en barndomsgård en gång var det. Folk passerar förbi i hundratal varje dag – några på väg till Carrefour, andra till självservicerestaurangen Flunch. Han är där hela tiden.

Som han själv berättar känner han sig relativt trygg här. Vakpersonalen känner honom. Medarbetarna i butikerna och restaurangerna vet vem den äldre herrn i den slitna bilen är. Han undviker konflikter, dricker inte och skapar inga scener. Strategin är att försvinna i mängden – men ändå vara tillräckligt synlig för att ingen ska försöka jaga bort honom.

Dagligvaror köps i stormarknaden inne i centret
Färdigrätter värms upp på självservicerestaurangen Flunch
Hygien sköts via de offentliga toaletterna
Dagarna tillbringas omväxlande i bilen och i köpgalleriet
Vakpersonalen känner honom och tolererar hans närvaro
Icke-konfronterande beteende säkrar honom ro
På vintern söker han skydd i centrets uppvärmda lokaler
Gratis parkering skonar hans lilla pension

Det som för andra är ett snabbt stopp för att handla har för Roger blivit en permanent bostad. Och det har pågått i fem år.

Verkligheten i att bo i en bil utan värme och privatliv

Rogers bil är inte en husvagn – det är en helt vanlig personbil. Ingen säng, ingen dusch, inga köksfaciliteter. Sätena fungerar som madrass, och bagageutrymmet är garderob och arkiv i ett. Den äldre mannen medger att ”ingenting fungerar längre”: motorn lyder fortfarande, men radion är tyst och värmeanläggningen fungerar inte. De senaste dagarna har bilen stått helt stilla – oförmögen att röra sig en meter.

I ett sådant ”hem” är normal sömn närmast en omöjlighet. Roger sover halvt sittande med böjda knän. Han kan varken sträcka ut sig eller vända sig bekvämt. Med tiden har hälsomässiga konsekvenser uppstått. Det ena benet är kraftigt svullet med röd och spänd hud. Läkarna kan inte peka på en enskild orsak, men de tvivlar inte på att hans levnadsförhållanden bidrar till det försämrade tillståndet.

Långvarig sömn i en bil är inte bara obehag. Det är konkreta ledvärk, dålig blodcirkulation och risk för allvarliga komplikationer. Forskare som sysslar med hemlöshet påpekar att brist på kvalitetssömn markant reducerar den genomsnittliga livslängden hos människor utan stabil bostad.

På sommaren förvandlas bilens kupé till en ugn – termometern kan visa upp till 50 grader. Andningen blir tung och sömn är nästan omöjlig. På vintern är det tvärtom: stela fingrar, andetag som ånga och kläder som aldrig torkar. Frånvaron av värme gör varje kylig kväll till en prövning.

När drömmen har krympt till en husvagns storlek

I samtal skämtar Roger ofta om att bara en lotterivinst skulle kunna vända hans öde. Överraskande är vad han beskriver som sitt första köp. Inte lyxvaror eller exotiska resor. Han vill bara ha en ordentlig husbil – ett litet hus på hjul, där han kan ligga plant, sova i en riktig säng och ha ett par skåp till sina saker.

För de flesta symboliserar en husvagn semester och frihet. För honom är det en fullvärdig bostad – med egen spis, värme och badrum. Den sortens hem kräver inget hyreskontrakt, ingen deposition och ingen kreditprövning. Bara en parkeringsplats, helst lite lugnare än den under köpcentret.

De senaste veckorna har han dessutom drabbats av en virussjukdom. Aptiten försvann och det blev svårt att äta normalt. När man lever på en låg pension och varje måltid är en utgift, är flera dagar utan ordentlig mat inte bara en hälsofråga – det är också ett ekonomiskt problem. Hjälp kom från ett team från Röda Korset. Läkaren som undersökte honom konstaterade degenerativa ögonförändringar typiska för åldersgruppen – den så kallade torra formen av makuladegeneration. Det är ännu ett element i bilden som visar hur skör hans självständighet har blivit.

Vad Rogers historia avslöjar om ålderdomens verklighet

Den 75-årige pensionärens situation blottlägger flera fenomen som annars bara diskuteras i abstrakta formuleringar. För det första: problemet med bostäder som folk med låg pension faktiskt har råd med. Även med offentliga bidrag är det sällan möjligt att betala hyra i en större stad. För det andra: familjerelationernas skörhet, som för många äldre avgör om de har någonstans att bo.

För en del pensionärer är bilen den sista barriären innan livet på trottoaren. Utifrån liknar det en tillfällig lösning, men i praktiken kan ”tillfälligt” vara i åratal. För varje år som går blir det svårare att bryta sig ur cirkeln – hälsan försvagas, lusten att navigera i byråkratin försvinner och krafterna att flytta finns helt enkelt inte där.

Kommunala tjänstemän försökte hitta en bostadslösning åt honom. Men de stötte på en oundviklig marknadsverklighet: höga priser och långa väntelistor till allmännyttiga bostäder. Det illustrerar hur svårt det är att hjälpa någon ur en sådan situation när de väl hamnat i den.

Rogers situation är långtifrån unik – varken i Frankrike eller i resten av Europa. Sociologer registrerar ett ökande antal äldre som lever i egna bilar eller husbilar parkerade i städernas utkanter. Problemet drabbar särskilt dem som hela livet arbetat i lågavlönade yrken och vars pension inte täcker de aktuella boendekostnaderna.

Det är värt att ha detta i tankarna när man tänker på sin egen ålderdom och stödet till dem man håller av. Enkla handlingar – att kolla om en familjemedlem har problem med hyran, hjälpa till med kontakt till myndigheter eller ge råd om ett hyresavtal – kan förebygga situationer där det enda tillflyktsstället är ett förarsäte på en evigt upplyst parkeringsplats. Är det inte en anledning att vara lite mer uppmärksam på dem omkring oss?