En fransk filmskatt har hittat till Netflix

Streamingtjänster erbjuder allt oftare ambitiös europeisk kvalitetsfilm — och Netflix är inget undantag. Nu finns den franska filmen Förlorade illusioner tillgänglig på plattformen, och den har redan väckt entusiasm världen över med sina sju César-priser och strålande recensioner.

Filmen är en adaptation av den berömda romanen av Honoré de Balzac och berättar en ingående historia om ambitioner, kärlek och moraliskt förfall i 1800-talets Frankrike. Regissören Xavier Giannoli har lyckats ge klassikern en energi som kommenterar dagens medievardag med förvånande precision.

Vem är den unge Lucien de Rubempré och vad handlar filmen om?

Historiens huvudperson är Lucien de Rubempré, en ung poet från provinsen som drömmer om en litterär karriär i Paris. I sin hemstad Angoulême betraktas han som en ovanlig talang, men han saknar pengar, status och ett respektabelt namn. Hans enda ingång till de högre kretsarna är hans förhållande till aristokraten Louise de Bargeton, som är hänförd av hans verser och bestämmer sig för att ta honom med till huvudstaden.

Paris visar sig vara allt annat än den idealistiska visionen om konstnärernas stad. Det är en plats där inflytande, kontakter och förmågan att spela det politisk-sociala spelet är helt avgörande. Talang är en fördel, men sällan det som avgör framgång. Det lär Lucien snabbt av den briljante men cyniske journalisten Étienne Lousteau, som drar in honom i pressens bakrum.

Filmen skildrar parisiska salonger, tidningsredaktioner, teatermiljön och gatans liv med en grundlighet som genast suger in betraktaren i Restaurationstidens atmosfär.

Från idealist till hänsynslös kritiker

Lucien börjar som idealist, men upptäcker snabbt att journalistik först och främst är affärer. Recensioner kan säljas, hatkampanjer kan beställas, och beröm är bara en fråga om rätt belopp eller rätt tjänst. Tidningar formar karriärer för skådespelare, författare och politiker — och varje tryckt ord kan lyfta någon till skyarna eller krossa dem.

Med sin skarpa penna uppnår Lucien en blixtsnabb karriär som kritiker. Han rör sig i de finaste salongerna, omger sig med samhällets elit och tjänar goda pengar. Men tillsammans med den nya statusen följer lyx, hasardspel, affärer och allt mer riskabla uppgörelser. Ju högre han klättrar, desto oftare sätter han sina egna värderingar ur spel för att bevara sin plats högst upp.

Filmen porträtterar 1800-talets pressmiljö som en nådelös maskin där artiklar liknar handelsvaror och åsikter har ett exakt pris. Redaktörer, förlag, mecenater och aristokrater utgör ett komplicerat nät av ömsesidiga beroenden — och Lucien hamnar som bara en bricka i detta spel.

Efterhand inser hjälten att han deltar i ett spel vars regler han inte själv skriver. Han blir gisslan för förlagsägarnas finansiella intressen, mäktiga egons kränkta stolthet och sina egna begär. Varje val får konsekvenser, och förlusten av anseende kan komma snabbare än de första framgångarna.

Vad gör denna film till en visuell och skådespelarmässig händelse?

Bakom kameran står Xavier Giannoli, känd för sina psykologiskt täta berättelser. Den här gången fick han en stor budget — och han utnyttjade den fullt ut. Resultatet är en film med monumental produktionsnivå.

Scenuppbyggnad — Paris under Restaurationstiden är rekonstruerat med omsorgsfull uppmärksamhet på arkitektoniska detaljer och gatulivet
Kostymer — de historiska dräkterna utgör en egen visuell festmåltid, från salongarnas galaer till journalisters och skådespelares garderober
Dialoger — skarpa, rytmiska och fyllda med ironi som fångar takten i intriger och ordstrider
Kameraarbete — bilder av parisiska gator, teaterkulisser och tidningsredaktioner skapar en autentisk stämning
Scenografi — möbler, tapeter, ljuskronor och böcker följer historisk precision till minsta detalj
Musik — det orkesterala ackompanjemanget understryker dramatiska ögonblick utan onödig patos

I rollen som Lucien ser vi Benjamin Voisin, som enligt många recensioner har levererat karriärens hittills viktigaste prestation. Louise de Bargeton spelas av Cécile de France, som tecknar ett rörande porträtt av en kvinna splittrad mellan känslor och konventioner. Étienne Lousteau får ansikte av Vincent Lacoste, vars tolkning elegant balanserar mellan charm och moralisk tomhet.

På duken framträder dessutom Xavier Dolan, Jeanne Balibar och Gérard Depardieu. Var och en av dessa figurer bidrar till ett brett panorama av dåtidens samhälle — giriga förlagsägare, maniererade aristokrater och frustrerade konstnärer. Därmed handlar filmen inte uteslutande om en persons öde, utan målar upp en rik bild av en hel epok.

Sju César-statyetter och hänförda kritiker

Förlorade illusioner hade premiär 2021 och fångade omedelbart kritikers uppmärksamhet. Filmen visades på den prestigefyllda festivalen i Venedig, där den fick utmärkta recensioner. Kulmen kom vid César-ceremonin 2022, där filmen tog hem sju priser — däribland för bästa film, bästa regi och bästa manliga skådespelarprestation.

Franska recensenter underströk att Giannoli inte bara överförde Balzac till duken, utan utvann förvånansvärt aktuella motiv från hans prosa: mekanismerna bakom manipulation av den offentliga opinionen, symbiosen mellan affärer och medier och den lätta fabrikationen av skandaler. De framhävde också berättelsens flytande tempo — trots en speltid på över två timmar upprätthåller filmen spänningen från första till sista scenen.

Många recensioner använde direkt beteckningar som bio i sin högsta form och en av de viktigaste litterära adaptationerna på åratal. Experter berömde skaparnas förmåga att ge det historiska stoffet nutida relevans, utan att förlora respekten för Honoré de Balzacs originalverk.

Tittarna är heller inte i tvekan

Det är inte bara kritikerna som låter sig övertygas. På populära filmbetygsidor scorar Förlorade illusioner mycket högt — ofta runt 4,3 av 5 stjärnor. Tittarna påpekar att det handlar om en produktion som förenar det visuella spektaklet med substans. Man kan njuta av de vackra bilderna och samtidigt följa ett nådelöst porträtt av dåtidens press.

I kommentarfälten återkommer beröm för att adaptationen inte fallit i en dammig, skolboksmässig allvarlighet. Istället för ett monument över Balzac ser man ett levande, brusande Paris där alla spelar för sig själva. Många kallar filmen en smärtsam spegel för dagens medier och sociala medier — verktygen har förändrats, men logiken bakom jakten på klick och skandaler är slående igenkännbar.

Många tittare framhäver skådespelarprestationerna, särskilt Benjamin Voisins figur full av inre motsättningar. Cécile de France levererar ett nyanserat porträtt av en aristokrat, medan Vincent Lacoste levandegör den cyniske journalisten med en övertygelse som väcker blandade känslor.

Vem är denna film skapad för — och varför bör du inte missa den?

Förlorade illusioner tilltalar flera typer av tittare. Den är till dig om du älskar stora kostymfyllda historiska berättelser, intresserar dig för mediernas mekanismer, uppskattar litterära adaptationer som erbjuder mer än illustrerad lärobok, eller söker starka skådespelarprestationer och komplexa relationer.

Det är inte en film för bakgrundsbrus. Den kräver uppmärksamhet, eftersom intrigerna och beroendena mellan personerna utgör en genomtänkt konstruktion. Varje liten gest, varje samtal i en salong eller redaktion påverkar Luciens fortsatta öde. Filmen varar över två timmar, men berättelsen är så medryckande att tiden flyger.

Gå in i filmen förberedd på att möta en berättelse som inte moraliserar, utan visar. Skaparna erbjuder varken enkla svar eller en tydlig åtskillnad mellan goda och onda. Varje figur har sina motiv, och filmen ger dig utrymme att själv bedöma var gränsen går mellan ambition och förräderi mot egna ideal. Kanske kommer du under vägen att känna igen situationer från ditt eget liv, där du var tvungen att välja mellan principer och pragmatism.