Ett oväntat fynd på en avlägsen betesmark

På en ensamliggande betesmark i argentinska Patagonien stötte en lokal herde på ben från ett enormt djur. Ingen kunde ana att detta fynd skulle vända upp och ner på nutida föreställningar om förhistoriska jättar.

Det som började som en vanlig promenad på en gård i den argentinska provinsen Chubut hamnar idag på sidor i vetenskapliga tidskrifter. En ny dinosaurieart med namnet Bicharracosaurus dionidei passar helt enkelt inte in i kända kategorier. Den kombinerar drag från olika grupper och tvingar forskare att ompröva historien om gigantiska växtätare.

Benen som hittades på en privatgård i södra Argentina kommer från sen juraperiod, för cirka 155 miljoner år sedan. Vid den tidpunkten vandrade enorma sauropoder redan runt på jorden, men många evolutionära linjer var fortfarande under bildning.

Forskarna grävde fram över 30 kotor, revben och ett bäckenfragment. Analys av benens storlek och struktur visar att en vuxen individ mätte omkring 20 meter i längd. Den nådde visserligen inte de största kända sauropodernas dimensioner, men skulle ändå ha dominerat nutida landskap utan problem.

En tjugo meter lång jätte hittad under fårens klövar

Den nya dinosaurien är cirka 20 meter lång och har en imponerande hals. Dess ben är bevarade i överraskande gott skick med tanke på deras höga ålder. Forskare från museer i Trelew och Buenos Aires använde åratal för att noggrant rensa och dokumentera de enskilda fragmenten.

Det mest intressanta med Bicharracosaurus dionidei är dock inte dimensionerna, utan anatomin. Ett forskarlag, vars resultat publicerades i tidskriften PeerJ, pekade på en ovanlig kombination av kännetecken. En del av nacke- och bröstkotor påminner om den kända Giraffatitan från Afrika, som tillhör familjen Brachiosauridae.

Andra fragment av ryggraden, särskilt ryggkotorna, liknar väldigt mycket dem vi känner från Diplodocus och dess nordamerikanska släktingar. Bäckenets uppbyggnad och benproportionerna pekar dock snarare på släktskap med brachiosaurer än med de så kallade pisksvans-sauropoderna av diplodocus-typ.

En dinosaurie som inte låter sig sättas i fack

Denna hybrida kombination gjorde klassificeringen betydligt mer komplicerad. Forskarna använde därför fylogenetiska analyser — datorbaserade jämförelser av hundratals skeletdrag från olika dinosaurier. Resultaten visar att Bicharracosaurus dionidei tillhör familjen Brachiosauridae och är den första representanten för denna grupp beskriven från juraperioden i Sydamerika.

Om dessa slutsatser bekräftas får forskarna ett starkt argument för att brachiosaurer var långt mer utbredda under juraperioden än man tidigare trott. De begränsade sig inte bara till nuvarande Nordamerika och Afrika, utan nådde också ut till de sydliga kontinenterna. Det får avgörande konsekvenser för förståelsen av förhistoriska jättars migrationsvägar.

Den ovanliga kombinationen av kännetecken har större betydelse än bara ett klassificeringsproblem. Det antyder att de evolutionära linjerna hos sauropoder under sen juraperiod överlappade kraftigt, och att gränserna mellan familjerna inte var så tydliga som enkla scheman i läroböcker visar.

Vad en sådan blandning av stamträd berättar för oss

Dessa fynd påverkar det sätt som forskare rekonstruerar dinosauriernas vandringar på den gamla superkontinenten Gondwana. Om brachiosaurer verkligen dök upp i Patagonien så tidigt måste de ha tillryggalagt stora avstånd innan kontinenterna började skilja sig markant.

Resterna av Bicharracosaurus dionidei kommer från formationen Cañadón Calcáreo i Patagonien. Denna region har i åratal lockat forskarlag, men har först nyligen börjat uppfattas som ett av nyckelområdena för studiet av jura-sauropoder.

Fram till nyligen vilade kunskapen om senjurassiska sauropoders utveckling främst på talrika fynd från Nordamerika och enstaka lokaler från norra halvklotet. Södra halvklotet förblev länge en vit fläck på kartan. Enstaka fyndplatser i Tanzania hade stor betydelse, men jämförelsematerial från andra delar av gamla Gondwana saknades.

De nya fynden från Patagonien fyller delvis detta hål. Som forskarna understryker hjälper varje nytt fynd från provinsen Chubut oss att lite bättre förstå hur dinosauriernas karta såg ut på de gamla kontinenterna. Det ger möjlighet att undersöka om liknande former uppstod oberoende på olika platser, eller om de snarare migrerade medan kontinenterna fortfarande var förbundna.

Var herdedinosauries ben vilar idag

De rengjorda och säkrade benen reste till Museo Paleontológico Egidio Feruglio i staden Trelew. Det är ett av de mest betydelsefulla paleontologiska museerna i Sydamerika, berömt för bland annat imponerande titanosaur-skelett.

I fallet med Bicharracosaurus dionidei är arbetet långt ifrån avslutat med publiceringen i tidskriften. En detaljerad beskrivning av de enskilda skelettelementens pågår fortfarande, och paleontologer hoppas att det kommer lyckas att hitta ytterligare fragment på samma plats — till exempel benen från extremiteterna eller skallen, som skulle precisera bilden av djuret.

Historien börjar hos en lokal herde vid namn Dionide Mesa. Det var han som som den första lade märke till de ovanliga benen som stack upp ur marken på sin gårds mark. Istället för att ignorera dem underrättade han experter, och som en följd är hans namn nu en del av den vetenskapliga litteraturen.

Artnamnet dionidei är just en hyllning till honom. Släktnamnet bicharraco kommer från den spanska vardagsbeteckningen för ett stort djur. Forskarna fann att det precist fångar karaktären hos den upptäckta jätten.

Varför denna dinosaurie väcker så stort intresse hos forskarna

Bicharracosaurus dionidei är varken det största eller det mest kompletta skelettet som grävts fram i Patagonien. Ändå väcker den uppmärksamhet av flera orsaker:

Den kommer från en period som fortfarande är dåligt dokumenterad i Sydamerika
Den representerar brachiosaurlinjen på ett ställe där den inte tidigare bekräftats från juraperioden
Den förenar kännetecken från olika familjer, vilket kräver korrigeringar av enkla stamträd
Den utgör en viktig referenspunkt för jämförelse med exemplar från Afrika och Nordamerika
Den pekar på en bredare geografisk utbredning av Brachiosauridae än hittills antaget
Den dokumenterar mer komplexa evolutionära relationer mellan grupper av sauropoder

Varje sådant problematiskt exemplar hjälper till att pröva om tidigare antaganden om evolution var för förenklade. Ju fler sådana exempel som dyker upp, desto mindre linjär ser dinosauriernas historia ut — och desto mer som ett tätt nätverk av förgreningar och återvändsgränder.

Vad detta betyder idag

Från en vanlig läsares perspektiv rymmer historien om herden från Patagonien och hans tjugo meter långa granne från miljoner år sedan flera intressanta lärdomar. Den påminner oss om att stora genombrott inte alltid uppstår ur enorma expeditioner till miljoner kronor. Ibland börjar de med någon som helt enkelt böjer sig ner och tittar närmare på en märklig sten.

Det visar också hur ofullständig den bild av forntiden är som vi känner från museerna. Ett enda nytt ben kan få forskare att flytta runt på flera bitar i det evolutionära pusslet. Särskilt eftersom juralagerna i regioner som Patagonien eller Afrika fortfarande gömmer på många överraskningar.

Och det är inte bara en akademisk angelägenhet — varje sådant fynd förändrar läroböckerna och utvidgar vår förståelse av livet på jorden för tiotusentals miljoner år sedan.