Ökenssanden i Tunisien har just avslöjat en hemlighet som kan förändra vår förståelse av den antika ekonomin. Det handlar inte om små lokala olivpressar, utan om en gigantisk produktionsanläggning i Kasserine-regionen, som producerade olivolja i stor skala för hela Romarriket. Upptäckten pekar på existensen av en antik ”megafabrik”, vars storlek överträffar nästan allt som arkeologer hittills känner till.
En gigantisk produktionslinje gömd under sanden
Ett internationellt team av arkeologer från Italien, Spanien och Tunisien gjorde en anmärkningsvärd upptäckt vid Henchir el Begar. De letade efter spår av olivoljeproduktion – och fann långt mer än de hade förväntat sig.
Här blottlade de ett monumentalt torcularium (en romersk anläggning för oljepressning) med 12 massiva balkpressar, uppställda på rad.
Inte långt därifrån hittade forskarna ytterligare ett produktionsområde med 8 pressar till.
Sammanlagt identifierades 20 oljepressar, vilket vittnar om en produktion i industriell skala snarare än traditionellt hantverk.
Placeringen vid Jebel Semmama var idealisk:
- ovanligt bördig jord för olivodling,
- säker tillgång till vatten, som var avgörande i produktionsprocessen,
- ett klimat som gav synnerligen goda förutsättningar för olivträdens tillväxt.
Olivolja var avgörande för Romarriket
Under romersk tid tillhörde området provinsen Africa Proconsularis, en av imperiets viktigaste jordbruksregioner. Området kring Cillium var samtidigt en kulturell mötesplats, där romerska veteraner och nybyggare levde sida vid sida med den lokala numidiska befolkningen.
En inskription från år 138 e.Kr. visar att senaten utfärdade ett särskilt dekret, som gav tillstånd till regelbundna marknader i området. Det understryker regionens betydelse som ekonomiskt centrum.
Olivolja var på den tiden en oumbärlig resurs och användes till:
- bränsle till oljelampor,
- personlig hygien och kroppsvård,
- framställning av medicin och salvor,
- matlagning och konservering av livsmedel.
Fabriken fungerade i flera hundra år
Något av det mest anmärkningsvärda är anläggningens långa livslängd. Arkeologiska analyser visar att produktionen fortsatte från 300-talet till 500-talet e.Kr.
Produktionen fortgick alltså genom stora politiska omvälvningar – från Romarriket över vandalernas herravälde till den bysantinska perioden. Det vittnar om en ovanlig ekonomisk stabilitet.
Med hjälp av georadar har arkeologerna dessutom identifierat ett omfattande nätverk av vägar, byggnader och andra strukturer under marken, vilket visar att området var en välorganiserad industriell bebyggelse.
Utöver olivoljeproduktionen fann forskarna också:
- stenkvarnar för malning av säd,
- ett metallarmband,
- fragment av utsmyckad arkitektur, som senare återanvändes som byggmaterial.
Ett exportcentrum för hela Romarriket
Vid produktionsanläggningen låg ett mindre vicus – en by med hundratals arbetare och bönder, som var integrerade i Romarrikets ekonomiska system.
Olivoljan producerades inte för lokalt bruk. Den exporterades till stora hamnstäder och försåg romerska legioner, som var utplacerade flera hundra kilometer bort vid imperiets gränser.
Upptäckten visar att omfattande handelsnätverk och storskalig produktion redan existerade i antiken. Samtidigt pekar fynd på att Tunisien sannolikt döljer flera liknande industriella anläggningar, som ännu väntar på att grävas ut.
