Invasiv art sätter europeiska bin under extrem press

Under sommarmånaderna kan dessa varelser förvandla en bigård till ett blodigt slagfält. Bina står chanslösa mot detta hot utan mänskligt ingripande. En innovativ biodlare i Frankrike har dock bestämt sig för att bekämpa den invasiva arten med teknik som låter som hämtad ur en spionfilm.

Den invasiva asiatiska jättegeten sprider sig obönhörligt genom Europa och rör sig allt närmare tjeckiska gränser. Arten attackerar honungsbin systematiskt, ödelägger samhällen och kan i värsta fall utplåna hela bikupor. En fransk biodlare vägrade att sitta overksam – istället tog han till elektronik och optik för att spåra angriparna ända tillbaka till deras bon och eliminera problemet vid roten.

Så utrotar den asiatiska jättegeten ett helt bisamhälle

Jättegeten använder en mycket specifik attackmetod. Den positionerar sig i luften precis framför kupans ingång och väntar tålmodigt på lämpligt tillfälle. När ett bi återvänder med föda eller försöker flyga ut för att samla nektar, slår geten till med blixtsnabb precision.

Därefter biter den av huvudet och bakkroppen på biet medan thorax – den proteinrika delen – bärs tillbaka till boet för att mata larverna. För det enskilda biet innebär det slutet, men för kolonin är det bara början på problemen.

Kupor under konstant attack fungerar i ett tillstånd av permanent larm. Bina lämnar alltmer sällan sitt samhälle, begränsar sina utflykter efter nektar och pollen, och förråden i lagren krymper dramatiskt. Fortsätter detta mönster går familjen försvagad in i vintern – och många överlever inte. Forskare vid universitetet i Bordeaux har dokumenterat fall där en enda koloni av asiatiska jättegetingar under augusti och september lyckades utrota upp till fem försvagade bisamhällen.

Teknik mot insekter: biodlaren blir jägare

I regionen Haut-Rhin i östra Frankrike beslutade en biodlare att vända på rollerna. Istället för att enbart fokusera på fällor vid kuporna utvecklade han en metod för att hitta getingbon med hjälp av elektronik och optik. Först fångar han en enskild jättegeting i närheten av bigården och bedövar den tillfälligt med gas.

När insekten upphör att röra sig fäster biodlaren en miniatyrsändare på den – en enhet som sänder ut ljud- eller radiosignal. Hela konstruktionen väger så lite att geten efter uppvaknandet kan flyga iväg utan problem. I nästa fas spelar högteknologisk utrustning en central roll: en riktantenn som påminner om en TV-antenn, kopplad till en smartphone.

Apparaten fångar upp signalen från mikrosändaren fastsatt på insekten. Biodlaren närmar sig, precis som en rävjägare vid en radiopejlingstävling, långsamt den plats där indikatorn på telefonen visar starkast signal. Metoden fungerar som en ”avlyssningsapparat” på jättegeten: den lilla elektroniken sänder ut signal och biodlaren följer spåret ända fram till det gömda boet.

När han har orienterat sig i den övergripande riktningen tar han fram ett termiskt kikarsikté. Tack vare detta hittar han lättare själva boet – till exempel högt uppe i trädkronor eller under taksprång – eftersom en anhopning av insekter sticker ut tydligt i temperatur från omgivningen. Efter att ha lokaliserat konstruktionen återstår bara ett: att neutralisera den säkert innan den producerar nya drottningar.

Metoden kan beskrivas i följande steg:

Infångning av levande jättegeting med specialfälla eller håv
Kortvarig bedövning av individen med koldioxid eller kyla
Fastsättning av mikroradiosändare som väger bara några få milligram
Frisläppande av geten tillbaka i naturen och inväntan av dess avfärd
Spårning av radiosignal med riktantenn kopplad till telefon
Navigering efter signalstyrka i terrängen fram till boets ungefärliga placering
Användning av termiskt kikarsikté för exakt lokalisering av boet
Destruktion av boet innan bildandet av nya fertila honor

Varför det är avgörande att agera vid det första boet

Det avgörande ögonblicket i hela aktionen är när man lyckas hitta det så kallade primära boet. Det är den första, mindre strukturen som en enskild drottning bygger under våren. Utvändigt liknar det ofta en liten grå pappersboll, gömd i buskar, skjul eller under takrännor. Det är just från ett sådant första bo som ytterligare honor, som kan grunda nya kolonier, flyger ut sent på sommaren.

Var och en av dem kan följande år grunda ytterligare ett, långt större tillhåll med tiotusentals arbetare. Överlever det primära boet växer problemets omfattning lavinartad. Avlägsnandet av ett tidigt getingbo kan innebära att det i de omliggande områdena inte uppstår dussintals nya kolonier med tusentals individer kommande år.

Entomologer från Muséum national d’Histoire naturelle i Paris bekräftar att en enskild drottning av den asiatiska jättegeten under sin livstid kan skapa en koloni med upp till femtiotusen individer.

Klassiska metoder och deras begränsningar

I många europeiska regioner bygger kampen mot den asiatiska jättegeten på enklare metoder. Vårfällor används för drottningar som efter övervintringsperioden söker plats för att grunda bo, samt fällor vid kuporna för att fånga arbetarna som attackerar bina. Sådana lösningar har viss effekt, men de har också nackdelar.

De fångar inte bara jättegetingar utan också nyttiga insekter – inklusive inhemska getingarter och till och med humlor. De verkar ofta för lokalt: de skyddar den enskilda kupan men stoppar inte expansionen av hela populationen. De kräver regelbundet underhåll och påfyllning, vilket tar mycket tid, särskilt vid många kupor. Fällorna måste dessutom kontrolleras varannan till var tredje dag, annars kan de bli en fälla även för de riktade arterna.

”Spionage”-metoden med radiosändare och termiskt sikté har en annan logik: den koncentrerar sig inte på att fånga enskilda individer utan på att lokalisera och utrota en hel koloni. Därigenom faller antalet attackerande arbetare automatiskt och bigårdarna upplever en markant lättnad. Erfarenheter från biodlare i departementet Haut-Rhin visar att attackerna på kupor föll med mer än åttio procent efter avlägsnandet av tre primära bon inom en radie på två kilometer.

Kan denna metod överföras till Sverige?

Den asiatiska jättegeten finns redan i flera grannländer och entomologer varnar konsekvent för att dess ankomst till centrala delar av Europa snarare är en tidsfråga än ett teoretiskt hot. För att effektivt implementera den beskrivna metoden krävs kvalitetsutrustning och grundläggande kunskap om arbete med elektroniska enheter.

Utrustningen är inte billig, men den kan användas av hela lokala biodlarföreningar eller kommunala tjänster som arbetar med bekämpning av invasiva arter. Det kompletta setet bestående av mikroradiosändare, riktantenn och termiskt kikarsikté kostar runt femtiotusen tjeckiska kronor – motsvarande några tusen svenska kronor.

Samarbete mellan biodlare, forskare och brandkårer, som i många städer avlägsnar insektsbon, skulle markant accelerera reaktionen vid det första utbrottet. Metoden från Haut-Rhin kan tjäna som konkret modell för beredskapsplanering innan problemet överhuvudtaget uppstår.

Bin som kritisk infrastruktur för jordbruket

Den franske biodlarens historia illustrerar tydligt hur kraftigt ödet för en insektsart påverkar hela kedjan av beroenden. Honungsbin och vilda pollinatörer betjänar hundratals växtarter – från fruktträdgårdar över grönsaksodling till oljeväxter. Utan deras arbete faller skördarna, livsmedelspriserna stiger och jordbrukare tvingas söka efter kostsamma alternativ.

Därför betraktas bigårdar alltmer som ett infrastrukturelement som aktivt måste skyddas. Hoten är många: bekämpningsmedel, klimatförändringar, sjukdomar – och nu också invasiva rovdjur. Teknik som för inte så länge sedan primärt kopplades till industri eller militär börjar strömma in i händerna på biodlare.

För den som älskar sin trädgård och bryr sig om livsmedelssäkerhet är det värt att komma ihåg att varje hjälp till pollinatörer – från plantering av bivänliga växter som lavendel eller mynta till begränsning av kemikalier i trädgården – minskar risken för att ett nytt hot tippar vågen och bina inte längre klarar av trycket.