Krisen slår mot Europas länder på helt olika sätt
Konsekvenserna av den pågående krisen i Persiska viken drabbar europeiska länder på drastiskt olika sätt. Vissa nationer ser sin energisäkerhet hotad på djupet, medan andra klarar sig genom blockaden nästan utan några märkbara skador.
En djupdykning i handelssiffror avslöjar förvånande skillnader mellan enskilda länder. Den aktuella situationen lägger blottad hur beroende vissa europeiska stater verkligen är av energiimport från Golfregionen.
Vad är Hormuzsundet och varför är det så avgörande
Hormuzsundet utgör en trång farled mellan Iran och Arabiska halvön som under normala förhållanden transporterar en kolossalt stor andel av världens export av råolja och flytande naturgas. Sedan kriget med Iran bröt ut i slutet av februari har den iranska armén effektivt förlamat sjöfarten i området med hjälp av minor, drönare, missiler och demonstrativa manövrar.
Forskare från österrikiska Supply Chain Intelligence Institute, Complexity Science Hub i Wien och Delft universitet har analyserat varuflödesdata från Golfstaterna som normalt använder Hormuzsundet. Deras beräkningar visar att risken för Europa långt ifrån är jämnt fördelad. En blockad på mer än fyra veckor kan börja orsaka förseningar i de globala försörjningskedjorna och utlösa en dominoeffekt i hela ekonomin.
Vilka europeiska länder drabbas hårdast av blockaden
Forskarna identifierade Italien som den nation inom EU som befinner sig i den värsta situationen. Landet importerar årligen varor för cirka 9,8 miljarder dollar — motsvarande omkring 8,5 miljarder euro — från de länder som påverkas av blockaden. Energi spelar en nyckelroll, särskilt flytande naturgas och andra gasformiga kolväten.
Den italienska energimixen är i hög grad beroende av leveranser från Qatar. Varje år strömmar enorma mängder flytande naturgas in i detta medelhavsland, och lokala kraftverk samt industriföretag är djupt beroende av dessa leveranser. Experter varnar för att ett avbrott skulle kunna få förödande konsekvenser för den italienska ekonomin.
Belgien och Storbritannien finns också bland de betydligt utsatta staterna. Belgiska hamnar — särskilt Antwerpen — fungerar som inkörsport för olja och petrokemiska produkter från Saudiarabien och Förenade Arabemiraten. Britterna importerar å sin sida flytande naturgas, raffinerade oljeprodukter och kemikalier.
Vad de mest sårbara länderna konkret är beroende av
Italiens beroende av qatariska leveranser sträcker sig mycket djupare än de flesta inser. Landet är inte bara beroende av energiråvaror — det gäller också ett brett spektrum av industriprodukter:
- cirka 4,4 miljarder dollar årligen för flytande naturgas från Qatar
- raffinerade oljeprodukter till transportsektorn
- petrokemiska råvaror till plastindustrin
- gödselmedel och kemiska prekursorer till jordbruket
- aluminium och andra icke-järnmetaller från emiratens raffinaderier
- organiska kemikalier till läkemedelsindustrin
Belgien importerar årligen varor för omkring 6,2 miljarder dollar från länder som är beroende av Hormuzsundet. Hamnen i Antwerpen hanterar råolja som sedan skickas vidare till raffinaderier i Belgien, Nederländerna och Tyskland. Utan dessa leveranser skulle produktionen av bensin, diesel och andra produkter till bilindustrin stanna av.
Storbritannien, även om landet inte längre är en del av EU, står inför liknande utmaningar. Brittiska importörer köper flytande naturgas för cirka 5,8 miljarder dollar per år, främst från Qatar. LNG-terminalerna i Milford Haven och Isle of Grain räknas till landets viktigaste energiinfrastruktur.
Vilka länder klarar sig nästan oskadat genom krisen
Forskare från Complexity Science Hub i Wien understryker att vissa europeiska länder är nästan opåverkade av blockaden. Polen, Tjeckien, Ungern och andra centraleuropeiska stater importerar olja och gas främst från Ryssland, Norge eller via Druzhba-oljeledningen.
Tyskland utgör ett intressant fall. Trots att vara Europas största ekonomi utgör importen från Golfstaterna endast en mindre del av den totala energimixen. Tyska experter har under flera år arbetat med att diversifiera energikällorna, och blockaden av Hormuzsundet har därför en relativt begränsad effekt på Förbundsrepubliken.
Frankrike har liksom Tyskland satsat på kärnkraft och diversifierade gasleveranser från Norge och Algeriet. Franska raffinaderier bearbetar visserligen en viss mängd saudiarabisk olja, men det totala beroendet förblir lågt. Analytiker från det parisiska energiinstitutet bedömer att Frankrike kommer att kunna hantera eventuella bortfall utan större ekonomiska skakningar.
Spanien och Portugal hämtar merparten av sin naturgas från Algeriet via rörledningar under Medelhavet. Den Iberiska halvön förfogar dessutom över LNG-terminaler som tar emot leveranser från USA och västra Afrika — inte från Persiska viken.
Hur länge kan Europa klara sig utan leveranser från Hormuzsundet
Forskare från Delft universitet har simulerat en rad scenarier med en förlängd blockad. Deras modeller visar att europeiska länder under de första två veckorna kan hålla sig flytande med hjälp av strategiska lager och alternativa leverantörer. Efter en månads tid börjar det dock uppstå allvarliga problem.
Italiens LNG-lagringskapacitet räcker till ungefär sex till åtta veckors drift vid normal förbrukning. Problemet uppstår om blockaden drar ut över två månader. Då skulle kraftverk tvingas byta till dyrare ersättningsbränslen som diesel eller kol, vilket skulle få elpriserna att stiga dramatiskt.
Belgiska raffinaderier och kemiska anläggningar kan börja minska produktionen redan efter tre veckor utan råoljeleveranser från Saudiarabien. Industriföretagen i Antwerpen sysselsätter tusentals människor, och ett produktionsstopp skulle få en kaskadeffekt på hela den europeiska ekonomin.
Vad europeiska regeringar kan göra för att dämpa konsekvenserna
Experter inom energisäkerhet rekommenderar en rad konkreta åtgärder. Det viktigaste är en snabb ökning av LNG-importen från USA, Australien och Nigeria. Europeiska terminaler har ledig kapacitet som kan användas för att ersätta de qatariska leveranserna.
Regeringarna i de mest sårbara länderna bör dessutom förhandla fram kortsiktiga kontrakt med alternativa oljeleverantörer. Norge, Azerbajdzjan och vissa afrikanska länder som Angola och Nigeria skulle tillfälligt kunna öka sin export. Samtidigt är det nödvändigt att koordinera frisläppandet av strategiska reserver på europeisk nivå för att undvika prispanik på marknaderna.
Den aktuella krisen visar hur ömtåliga de globala försörjningskedjorna kan vara. Kanske är det värt att fundera över om Europa håller på att begå samma misstag med energiberoende som det har gjort tidigare.
