En kosmisk rytm som trotsar förklaringar

Radioteleskop i Australien har registrerat en pulserande signal som upprepar sig exakt var 36:e minut — och den passar inte in i någon känd modell för stjärnor. Forskare har gett objektet namnet ASKAP J1424 och funderar över om det kan vara ett exotiskt system med en vit dvärg, eller kanske en helt ny typ av kosmiskt objekt.

Denna ovanliga radiosändare kan visa sig representera något fullständigt okänt i universum — något vars fysik fortfarande väntar på sin förklaring.

Upptäckten av ASKAP J1424

Källan ASKAP J1424 upptäcktes via nätverket av radioteleskop Australian SKA Pathfinder, som är placerat i öknen i västra Australien. Det ingår i det omfattande programmet Evolutionary Map of the Universe, som systematiskt skannar stora delar av himlen för att hitta varierande och kortvariga radiosignaler.

I januari 2025 analyserade astronomer tio timmars observationsdata med fokus på så kallad cirkulär polarisering av radiovågor. Det var just i denna data som en anmärkningsvärd signal från ASKAP J1424 dök upp — upprepat regelbundet med ett intervall på några tiotals minuter. Forskningsresultaten publicerades på det vetenskapliga preprint-arkivet arXiv i början av mars 2026 och väckte omedelbart uppmärksamhet från team som arbetar med stjärnor med extrema magnetfält och exotiska dubbelstjärnesystem.

Varför ASKAP J1424 förvånar forskarna

Det mest slående draget hos ASKAP J1424 är dess period: cirka 2147 sekunder, vilket motsvarar ungefär 36 minuter. Jämfört med kända objekt är detta en anmärkningsvärt lång cykel. Klassiska radiopulsarer sänder ut impulser varje sekund eller bråkdelar därav, och till och med så kallade magnetarer opererar typiskt i storleksordningen några sekunder.

Här talar vi om en långsam, men överraskande stabil rytm. Källan upprätthöll en nästan identisk pulsform under åtta dagar med oavbruten observation. Inga korta pauser, plötsliga förändringar i ljusstyrka eller de ”hickningar” som instabila objekt ofta uppvisar registrerades.

En sådan kombination av mycket lång period och hög stabilitet är extremt svår att förklara med standardmodeller för neutronstjärnor. Forskarna betonar att nuvarande data inte räcker för att avgöra om det verkligen rör sig om ett system med en vit dvärg, eller en helt annan typ av radiokälla.

Hundraprocentig polarisering och ingen optisk signatur

Den andra egenskapen som ger astrofysikerna huvudvärk är polariseringen av radiovågen. ASKAP J1424 är inte bara markant polariserad — forskarna har beräknat att signalen i hela impulsen är nästan 100 procent ordnad.

I början av emissionsförloppet antar den en elliptisk form, som sedan övergår till nästan perfekt linjär polarisering. Denna ”dansande” ordning av det elektriska och magnetiska fältet tyder på ett mycket strukturerat och starkt magnetfält i närheten av källan.

Trots användningen av känsliga optiska teleskop och infraröda observationer lyckades man inte koppla ASKAP J1424 till någon synlig stjärna eller galax. Objektet existerar för oss praktiskt taget uteslutande som en radiosändare. De viktigaste karaktäristika hos objektet omfattar:

lång period på 36 minuter
stabila pulser under åtta dagars varaktighet
polarisering nära 100 procent
frånvaro av medföljande signal i synligt ljus och infrarött spektrum
extraordinärt ordnad magnetfältstruktur
regelbundenhet jämförbar med atomur

Inom astronomin ger observationer över många spektralområden normalt möjlighet att ”sätta ihop” ett porträtt av ett objekt. Den möjligheten saknas här. ASKAP J1424 lyser inte i det synliga spektrumet tillräckligt för att kunna identifieras lätt, och det lämnar inte heller ett tydligt spår i det infraröda bandet.

Utan en klar motsvarighet i andra band är det svårt att uppskatta objektets avstånd, massa eller galaktiska omgivningar. I praktiken betyder det att forskarna avslutade den första analysen med ett stort antal möjliga scenarier och en mycket begränsad uppsättning av hårda observationsdata.

Vit dvärg i ett tätt system — eller något helt nytt

En av hypoteserna som framgår av forskningsartikeln antar att ASKAP J1424 kan vara ett tätt dubbelstjärnesystem med en vit dvärg — alltså en ”död” stjärna på storlek med jorden, men med en massa jämförbar med solens. Ett sådant objekt har ett starkt gravitationsfält och magnetfält, och dess interaktion med en följeslagare kan leda till emission av kraftfulla radiovågor.

I detta scenario är samspelet mellan den vita dvärgens magnetfält och följeslagarens stjärnvind avgörande. Strömmen av laddade partiklar kan fungera som en ledare, vari kraftiga strömmar uppstår, som i sin tur genererar radioemission. En period på 36 minuter skulle kunna motsvara den vita dvärgens rotation eller systemelementens geometriska konfiguration.

Forskarna överväger ytterligare möjligheter, inklusive en mycket ovanlig magnetar, en säregen pulsar i ett starkt magnetfält, och till och med en helt ny klass av långperiodiska radioobjekt, som hittills har undgått teleskopen på grund av begränsad känslighet och alldeles för korta observationsperioder.

Om ytterligare observationer bekräftar att ASKAP J1424 är ett exempel på en bredare klass av objekt, kommer astronomer att kunna ge bättre uppskattningar för hur ofta stjärnor avslutar sina liv i just sådana exotiska konfigurationer.

Så planerar forskarna att ”hinna ikapp” det mystiska objektet ASKAP J1424

Det team som analyserade data från ASKAP betonar kraftfullt behovet av ytterligare observationer — både en fortsättning av radioövervakningen och en bredare kampanj med andra teleskop. Planerna inkluderar bland annat ytterligare sessioner inom programmet VAST (Variables And Slow Transients), som just drivs med hjälp av ASKAP.

Forskarna vill ha svar på flera enkla, men centrala frågor:

uppträder signalen ständigt, eller endast i bestämda aktivitetsperioder
förändras formen på radiopulsen över tid
kan det i andra spektralområden detekteras även ett svagt spår av ett följeslagande objekt
finns det i samma område av himlen andra, svagare källor av liknande karaktär
vad är det exakta avståndet och positionen för objektet i galaxen
finns det någon korrelation med andra kosmiska fenomen i det aktuella området

Andra fasen av programmet VAST, som ska fokusera på områden med särskilt många varierande radiosignaler i vår galax, utgör en god möjlighet att ”fånga” ASKAP J1424 i olika aktivitetsfaser. Långsiktiga observationskampanjer kommer att göra det möjligt att verifiera om de för närvarande observerade åtta dagarna är regeln — eller snarare en lycklig slump.

Det är värt att komma ihåg att varje förbättring av känsligheten och skanningshastigheten av himlen — som är fallet med ASKAP eller det planerade Square Kilometre Array — öppnar vägen för ytterligare överraskningar. ASKAP J1424 är en av de första markanta signalerna om att långperiodiska radiokällor kan gömma på många ovanliga stjärnors utvecklingshistorier, som hittills har undsluppit vår uppmärksamhet.

Vad mystiska signaler avslöjar om extrema stjärnsystem

Långperiodiska radiokällor som ASKAP J1424 är fortfarande en mycket sällsynt kategori. Varje nytt liknande fynd har stor inverkan på modeller för stjärnors utveckling och deras sena stadier. Normalt talar man om tre grupper av objekt som sänder ut kraftfulla radiovågor: klassiska pulsarer med perioder på bråkdelar av sekunder, magnetarer med perioder på några sekunder och exotiska binära system med vita dvärgar eller neutronstjärnor.

ASKAP J1424 med sin 36-minuters period och mycket ordnad polarisering passar bara delvis in i den sista kategorin. Just därför väcker det så stort intresse: det antyder att det i vår galax kan existera hela populationer av objekt, som delvis fyller klyftan mellan klassiska pulsarer och exotiska system med vita dvärgar.

För dem som inte sysslar professionellt med astronomi är det enklare att tänka på ASKAP J1424 som en maritim fyr. Föreställ dig en stjärna eller en stjärnrest, som långsamt roterar runt sin egen axel. Dess magnetfält skapar något som liknar två trattar, varifrån strömmar av partiklar och radiostrålning sänds ut.

När en sådan ”ljusstråle” passerar i riktning mot jorden, registrerar våra radioteleskop en impuls. När strålen vrider sig bort från vårt synfält, försvinner signalen. Om rotationen är mycket stabil, uppträder impulserna nästan som ett urs tickande. I fallet ASKAP J1424 varar detta tickande ovanligt länge, och signalens polarisering avslöjar en mycket ordnad struktur av magnetfältet.