Ny analys avslöjar det verkliga omfånget av Mars-ambitionerna

En färsk analys beställd av NASA visar att den berömda idén om att förvandla den röda planeten till ett bekvämt hem för mänskligheten skulle kräva en industriell insats som mänskligheten aldrig tidigare försökt. Utmaningen handlar varken om fysik eller brist på teknik — det är det fullständigt absurda omfånget av hela projektet.

Experter har föreställt sig detta scenario i decennier: värma upp Mars, frigöra koldioxid från marken och polisarna, förtäta atmosfären och sedan introducera växter som gradvis förvandlar den ogästvänliga världen till en vänlig miljö. Elon Musk har talat om en sådan plan i åratal som det naturliga nästa steget för civilisationen.

Fysikern bakom beräkningarna

På uppdrag av NASA undersökte fysikern Slava Turyshev från laboratoriet Jet Propulsion Laboratory vad hela operationen egentligen skulle kosta. Inte i dollar, utan i ton massa och gigawattimmar energi. Slutsatsen är tydlig: fullständig terraformering av Mars ligger idag närmare en saga än en ingenjörsplan med en realistisk tidshorisont.

Det största hindret är inte brist på idéer, utan det faktum att den nödvändiga infrastrukturens omfattning överstiger all tänkbar industriell kapacitet under de kommande århundradena. Forskare och ingenjörer är överens om att siffrorna helt enkelt är för stora.

Tunn luft som bokstavligen skulle förstöra blodet

Trycket på Mars är idag så lågt att en oförberedd människa skulle dö inom några sekunder. Blodet i venerna skulle börja koka vid bara kroppstemperatur, eftersom omgivningen nästan inte utövar något tryck på organismen. Utan en tryckdräkt skulle mänsklig vävnad omedelbart befinna sig i ett tillstånd som liknar kokning.

För att få atmosfären upp till en minimal säkerhetsnivå beräknade Turyshev att det skulle krävas cirka 3,89 × 10¹⁵ kilogram gaser. Det är en siffra man nästan inte kan föreställa sig. En minimal nödatmosfär skulle ha en massa jämförbar med månen Deimos som kretsar runt Mars.

En bekvämare atmosfär med syre och kväve skulle däremot motsvara massan av månen Janus vid Saturnus, som är ungefär tusen gånger tyngre än Deimos. I praktiken innebär det att man antingen måste bearbeta en otrolig mängd massa direkt på plats från marsbergarter och is — eller transportera hela månar från andra delar av solsystemet. Själva idén låter mer som ett datorspelsscenario än en rymdorganisations plan.

Energiklyftan: tusen år och tjugo gånger mer kapacitet än jordens

Den mest slående delen av analysen handlar om energi. Föreställ dig att vi hittar tillräckligt med is med vatten, varav det kan framställas syre. Det finns fortfarande uppgiften att bryta ned H₂O-molekylerna, vilket kräver ett enormt antal kemiska reaktioner med tillhörande energiförbrukning.

Turyshevs beräkningar visar att en fullständig syresättning av marsatmosfären skulle kräva en kontinuerlig effekt i storleksordningen 380 terawatt i cirka tusen år. Det motsvarar att man kopierade hela jordens nuvarande energiinfrastruktur tjugo gånger, flyttade den till en tom, frusen planet och höll den igång i tio århundraden utan paus.

Hela systemet skulle fungera i en miljö fylld med damm, strålning och extrema temperatursvängningar. Terraformering av Mars skulle innebära ett energimässigt civilisationssprång som är en storleksordning större än allt vi hittills byggt. Forskare tillägger att ett sådant projekt överstiger mänsklighetens kapacitet under åtminstone flera århundraden.

Uppvärmning av en hel planet: behov av en kontinent av kosmiska speglar

En tätare atmosfär räcker inte i sig själv. Mars är betydligt kallare än jorden. För att stabilisera temperaturen på en nivå som är gynnsam för flytande vatten skulle medeltemperaturen behöva stiga med cirka 60 grader Celsius. Det kräver en massiv tillförsel av energi.

Ett av de populära koncepten går ut på att placera jättestora speglar i omloppsbana som skulle rikta mer solstrålning mot ytan — särskilt mot polerna. Turyshev beräknade hur stor en sådan installation skulle behöva vara. Resultatet: det behövs cirka 70 miljoner kvadratkilometer spegelyta.

Europas yta utgör cirka 10 miljoner km²
Det föreslagna solreflektorsystemet för Mars: 70 miljoner km²
Det motsvarar sju Europor täckta av reflekterande material i rymden
Att underhålla bara ett teleskop på några meter i rymden kräver idag hundratals ingenjörer
Planering av sådana projekt tar år och kostar miljarder dollar
En kontinent av speglar i omloppsbana runt en annan planet är science fiction för en mycket avlägsen framtid

En sådan installation kan bara talas om i kontexten av en civilisation som fortfarande ligger långt utanför vår räckvidd. Experter är överens om att det fortfarande ligger hela århundraden av teknologisk utveckling framför oss innan vi ens kan överväga liknande projekt på allvar.

Varför Musk trycker så hårt på denna idé

Enligt analysens författare tjänar visionen om en grön Mars främst som en berättelse idag. Den närer drömmar, attraherar mediernas och investerarnas uppmärksamhet och ger mening åt kapplöpningen om återanvändbara raketer. I praktiken ligger det närmare kosmisk marknadsföring än en ingenjörsplan med ett konkret genomförandedatum.

Det betyder inte att flygningar till Mars är meningslösa. NASA, privata företag som SpaceX och andra organisationer arbetar verkligen på att människor ska kunna landa där, etablera baser, utföra forskning och utvinning. Poängen är snarare att övergången från några baser i tryckdräkter till en planet med skogar och sjöar är så kolossal att de två nästan inte hör hemma i samma kategori av projekt.

Forskare påminner om att det finns en avgrunddjup skillnad mellan de första bemannade uppdragen och verklig kolonisering. Läkare och biologer varnar dessutom för hälsorisker förknippade med långvarig vistelse i låg gravitation och hög strålning.

Paraterraformering: bygg livets bubblor istället för att förändra hela planeten

I analysen dyker en idé upp som låter mycket mer förnuftig: så kallad paraterraformering. Istället för att bygga om hela marsklotet kan man skapa begränsade men fullt kontrollerade miljöer där människor kan fungera utan tryckdräkt och växter kan växa normalt.

Det handlar om konstruktioner som liknar jättestora växthus eller uppblåsbara städer under ett genomskinligt membran. Mars har låg gravitation och en tunn atmosfär, vilket paradoxalt nog hjälper. Tryckskillnaden mellan insidan och omgivningen bidrar till att hålla en sådan struktur i form som en spänd kupol.

Paraterraformering innebär hundratals eller tusentals hektar åkrar, parker och bostadsrum täckta av ett skyddande lager — istället för försök att förändra hela planeten på en gång. Sådana projekt kräver fortfarande enorma investeringar men är åtminstone tänkbara med teknikens utveckling under de kommande århundradena.

Det realistiska första steget ser således ut:

Först automatiska sonder och byggrobotar
Sedan små forskningsbaser med slutet resurskretslopp
Gradvis större komplex med egen matproduktion under skyddande kupoler
Till slut permanenta bosättningar med flera tusen invånare
Robotbyggande med 3D-utskrift av lokala material
Avancerade system för återvinning av vatten och luft
Mycket effektiva förnybara energikällor
Löpande utvidgning av beboeliga zoner

I denna förståelse blir Mars snarare en avlägsen, barsk arbets- och forskningsplats än en romantisk ny jord för miljoner klimatflyktingar från vår planet. Ingenjörer och arkitekter arbetar redan idag på designer för modulära baser som skulle kunna uppföras med hjälp av robotar.

Vad terraformering berättar om vår civilisation

Det är värt att notera ytterligare en aspekt: Turyshevs beräkningar visar ungefär vilka kolossala dolda energikostnader som ligger bakom de gynnsamma förhållandena på jorden. Vår planet har en tät atmosfär, stabil temperatur och vattenkretslopp eftersom miljarder år av hela biosfären i samspel med geologin skapat det — inte en handfull ingenjörer på ett enda projekt.

Alla som överväger att fly till Mars måste förhålla sig till det faktum att det är enklare att bevara en relativ stabilitet på jorden än att bygga även ett nödtorftigt komplement från grunden. Investeringar i energi, skydd av ekosystem och klimatanpassning här hemma kan ge snabbare och mer påtagliga resultat än spekulationer om århundradens planetära ingenjörskonst.

För rymdentusiaster rymmer allt detta dock en viss fördel: sådana analyser lär oss att tänka konkret i siffror istället för bara i stora slagord. Drömmarna om Mars behöver inte försvinna — men de får ett nytt sammanhang. Det är meningsfullt att fokusera på säkra flygningar, robotteknik, livsuppehållande teknologier och små slutna ekosystem som en dag kanske verkligen kan stå på den röda öknen.