Kratos återvänder – fast inte som väntat

På PlayStation 5 gör Kratos comeback i en 2D-version som påminner långt mer om en klassisk metroidvania än den typiska slashern som serien är känd för. Spelarnas recensioner visar ett genomsnitt på endast 10,4 av 20 poäng – och reaktionerna kunde inte vara mer skiftande.

På papperet låter det som en dröm: återkomsten till grekisk mytologi, en ung Kratos, förhållandet till Deimos och utforskning av en labyrintisk karta. I praktiken samlar God of War: Sons of Sparta motsägelsefulla åsikter – från entusiasm över gameplayet till anklagelser om att vara ett ”meningslöst inslag” i sagan.

Av tillgängliga data framgår att användarnas genomsnittliga betyg landar på 10,4 av 20 poäng. Bland nio recensioner dominerar ”medelmåttiga” bedömningar, med enstaka entusiastiska röster och ett par riktigt hårda kritiker. För många spelare framstår Sons of Sparta som en hyfsad metroidvania – men ett svagt God of War som långt ifrån lever upp till förväntningarna på varumärket.

Återkomsten till Grekland: spelets största trumfkort

Det element som oftast får beröm är atmosfären. Spelet för Kratos tillbaka till den grekiska mytologin med en tydlig referens till PlayStation 2-eran. För många fans är just denna aspekt det som räddar helheten – den ger möjlighet att under några timmar återvända till seriens rötter och återigen känna det ”gamla” God of War, om än i ny form.

Bekanta fiendetyper från PS2-eran är tillbaka, och miljöer inspirerade av klassiska tempel, katakomber och arenor skapar en nostalgisk stämning. Utvecklarna från Sony Santa Monica Studio har byggt in flera nickar till fans av de tidigare delarna, inklusive referenser till Ghost of Sparta. Denna koppling till originaltrilogin från PlayStation 2 lyfts fram i recensionerna som projektets starkaste sida.

Kratos som icke-Kratos: kritik mot bristande sammanhang med sagan

Den skarpaste kritiken riktar sig mot manuset och sättet som karaktärerna framställs på. Erfarna spelare som känner seriens kanon ingående påpekar allvarliga inkonsekvenser i skildringen av Kratos och Deimos. Utvecklarna från det London-baserade studiot Creative Assembly försökte skapa ett nytt perspektiv på den spartanska krigaren.

Spelare skriver direkt: historien antyder att Kratos före pakten med Ares var ”en bra kille” och en omtänksam storebror – något som strider mot bilden av den brutala, kalla krigaren från de tidigare delarna och utvidgningarna. Detta karaktärskoncept skapar förvirring hos fans som följt Kratos utveckling sedan det första God of War år 2005.

Nämnda problem i historien:

Kratos som överdrivet bekymrad far och bror, vilket motsäger visionen om den egoistiska, äregiriga spartanen från de grekiskbaserade spelen
Deimos presenterad på ett sätt som inte stämmer överens med bilden från Ghost of Sparta
Ett försök att berätta ett ”okänt kapitel” av historien som istället för att berika hjältens gestalt urvattnar den
Förhållandet mellan bröderna är knappt antytt – istället för emotionella scener får vi främst en ursäkt för nya etapper
Bristande konsistens med händelserna beskrivna i God of War: Chains of Olympus
Problematisk placering i tidslinjen mellan seriens enskilda delar

En del spelare försvarar historien – de pekar på den narrativa ramen där Kratos berättar historien för Calliope, vilket ger möjlighet att uppfatta delar av händelserna som subjektiva och kanske inte helt trovärdiga. Ändå anser många fans manuset för problematiskt, eftersom det istället för att fördjupa Kratos karaktär skapar onödig förvirring i seriens mytologi.

Gameplay: solid metroidvania med ett repetitionsproblem

Sons of Sparta överger den typiska kameran bakifrån och satsar istället på ett tvådimensionellt perspektiv och metroidvania-struktur. Det ger en tätt komponerad, flerskiktad karta, massor av kistor, hemligheter och genvägar samt förmågor som låser upp nya sektioner. Mest nöjda är genrens anhängare.

Den stora, komplicerade kartan uppmuntrar till att återvända till gamla platser, och kontrollen är bekväm och responsiv. Progressionen från obemärkt krigare till en sann dödsmaskín ger en tillfredsställande känsla. Vissa spelare jämför kampstilen och nivådesignen med titlar som Blasphemous eller Hollow Knight – med tydligt fokus på precisa undanmanövrar, attacker och hantering av talismaner.

Även de som berömmer gameplayet erkänner att det med tiden uppstår en känsla av monotoni. Rörelsearsenaen utvecklas långsammare än väntat, och variationen i striderna är begränsad. Utvecklarna har satsat på den klassiska metroidvania-modellen som känns från spel som Metroid Dread eller Ori and the Blind Forest, men kampvariationen haltar efter dessa titlar.

Repetitiva strider och alldeles för svaga bossar

Spelare klagar över att spelet nästan inte introducerar nya mekaniker i andra halvan, och att den avslutande bossen kan besegras på under en minut – vilket lämnar ett markant tomrum. Denna kritik handlar främst om designen av striderna mot huvudfienderna, som faller långt under standarderna för God of War-serien.

De vanligaste klagomålen rör den begränsade fiendevariationen – samma typer dyker upp för ofta i nya färger. Minnesvärda bossstrider i stil med Hydra- eller Minotaurus-slagen från de ursprungliga delarna saknas tydligt. Det kommer en punkt där Kratos blir för mäktig – talismaner som Pandoras ask och uppgraderingar gör att stora delar av spelet upphör att erbjuda en verklig utmaning.

Den onödiga upprepningen av ett fast mönster verkar störande: ny zon – ett par strider – kort mellansekvens – nästa zon. Samtidigt berömmer en del recensenter rytmen i utforskning och strider. För dem är systemets enkelhet en fördel: lätt tillgång till spelet och en växande känsla av hjältens styrka ger stor tillfredsställelse.

Audiovisuell framtoning: mellan retrokänsla och next-gen-besvikelse

En recension jämför Sons of Sparta med ett spel som utan problem skulle fungera på den första PlayStation. Det är naturligtvis en överdrift, men den fångar stämningen hos en del av gemenskapen väl. Många kritiker hävdar att titeln på intet sätt demonstrerar ”PS5:s kraft” – den framstår som ett blygsamt 2D-projekt med högupplösta texturer, men utan den stora ”wow-effekten”.

Klagomålen handlar främst om en lite oklar konstnärlig stil som inte fastnar i minnet. Miljöer uppfattade som ”tomma” och bristfälliga i detaljer utgör en ytterligare svaghet. Den spektakulära iscensättningen som känns från stora seriedelar som God of War Ragnarök eller God of War från 2018 av Sony Santa Monica är frånvarande.

Ännu värre: en del spelare rapporterar om fall i jämnheten vid större kartutbredning eller under intensiva strider. Det är ett ytterligare argument i kritiken – man förväntade sig teknisk polish, men upplever istället bildhastighetsfall och buggar som kan blockera framsteg. Med tanke på PlayStation 5:s prestanda verkar dessa tekniska problem överraskande.

Musiken: från nostalgi till likgiltighet

Ljudspåret väcker heller inte enhällighet. Det dyker upp enstaka motiv som påminner om de första PS2-delarna, vilket uppskattas av fans. Vissa låtar siktar markant mot en retroestetik med direkta associationer till Nintendo Entertainment System-eran – och här börjar oenigheten mellan spelarna.

För vissa är stilblandningen en sympatisk hyllning till klassikerna. För andra är det något som inte alls passar till God of War:s mörka, brutala atmosfär och stör fördjupningen. Många kommentarer beskriver musiken som ”omärkbar” och ”inget man minns” – för en serie berömd för sitt starka ljudunivers kan det göra extra ont. Kompositörerna försökte kombinera orkestermotiv med chiptune-element, men resultatet övertalade inte majoriteten av spelarna.

Sons of Sparta som metroidvania kontra Sons of Sparta som God of War

Ju längre man läser spelarnas åsikter, desto tydligare blir det att detta spel lever på två nivåer. För metroidvania-älskare är det ofta en solid, ibland till och med lyckad titel med en enorm karta och en tillfredsställande karaktärsutveckling. För fans av God of War-varumärket är det i många ögon sagans svagaste inslag – med tveksam plats i kanonen och en besvikande historia.

Det finns också röster som menar att spelet ”föll offer för sitt eget namn”. Förväntningarna på serien är idag gigantiska, särskilt efter de senaste stora delarna till PS4 och PS5. En spin-off i 2D-format med lägre budget har helt enkelt ingen chans att bryta igenom en sådan mur av förväntningar – och det märks tydligast i recensionerna från spelare som känner hela serien sedan 2005.

Vem är denna titel till, och vad ska man komma ihåg?

Letar man efter en storslaget, filmisk upplevelse med monumentala bossar och banbrytande grafik på PS5, kommer Sons of Sparta sannolikt att göra besviken. Spelet är byggt mer som en klassisk metroidvania med fokus på utforskning och ett 2D-kampsystem.

För spelare som gillar metroidvania-spel, inte behöver fotorealistisk grafik, accepterar en återkomst till en mer blygsam 2D-form och inte betraktar God of War-kanonen som helig, kan detta projekt utgöra ett fängslande äventyr på flera dussin timmar. Kommentarer nämner att spelet kan genomföras på cirka 30 timmar med hög kartutforskningsprocent, så innehåll finns det gott om.

Det är värt att notera att en del av kritikpunkterna handlar om tekniskt tillstånd – spelare nämner buggar och jämnhetsfall som potentiellt kan åtgärdas med uppdateringar. För dem som köper titeln senare efter en serie patchar kan upplevelsen vara något annorlunda än på premiärdagen. Utvecklarna från Creative Assembly har lovat fortsatt support i form av ytterligare uppdateringar och eventuella rättningar.

Sons of Sparta väcker i sammanhanget en intressant fråga om stora varumärkens framtid. Har erkända serier råd med mindre, experimenterande projekt som siktar mot andra genrer och en annan skala? Eller kommer logotypen på ett så välkänt varumärke alltid att fungera som ett tveeggat svärd som lyfter förväntningarna långt över vad spelet faktiskt erbjuder? I fallet God of War: Sons of Sparta är det tydligt att svaret långt ifrån är entydigt.