Ett landskap från en annan värld – precis utanför Rom

Inte långt från Rom döljer sig en plats som ser fullständigt främmande ut: jorden ryter, vattnet bubblar och luften doftar svavel. Caldara di Manziana är ett litet geotermiskt hörn av regionen Lazio som lockar besökare med sin månliknande utsikt, etruskiska legender och härliga skogspromenader.

Detta skyddade område täcker cirka 90 hektar och ingår i regionalparken Bracciano-Martignano. Det ligger mindre än en timmes bilresa från centrala Rom och påminner visuellt om en komprimerad version av Island eller det berömda Yellowstone.

En utslocknnad vulkan som fortfarande andas

Det vi har att göra med här är resterna av den tidigare vulkanen Sabatino. För cirka 600 000 år sedan var detta område skådeplatsen för kraftiga freatomagmatiska utbrott. När magman stötte på vatten uppstod en krater som med tiden fylldes med torv och vatten och bildade det nuvarande torvkärret.

Forskare betecknar platsen som ett levande laboratorium för geotermisk aktivitet. Studier av sådana lokaler bidrar till förståelsen av de vulkaniska processer som formade hela Centralitalien. För besökare är det en unik möjlighet att med egna ögon se hur en vulkan kan förbli aktiv utan att bjuda på utbrott.

Mini-Island under Rom: där jorden utandas gas

I Caldara di Manziana ”kokar” vattnet vid en temperatur som påminner om kallt kranvatten – bubblingen beror inte på värme, utan på intensiva gasbubblor som stiger upp från djupet. Det är just dessa små ”geysirer” som fascinerar turisterna mest.

Det handlar faktiskt om svavelkällor, där vattentemperaturen håller sig på omkring 20 grader Celsius. Från botten frigörs konstant koldioxid och svaveldioxid, som sätter ytan i rörelse och skapar illusionen av kokning. Underlaget i calderans centrala del har en ljusgrå, nästan vit färg, är ställvis sprucket, och från många sprickor sipprar ånga upp.

Mot denna bakgrund framträder den mörkt gröna skogen som kuliss till en fantasyfilm. Det är inte underligt att de gamla etruskerna betraktade detta område som porten till underjorden. Enligt gamla sägen huserade här Mantus – gudomen för det etruskiska dödsriket.

Hans namn ligger till grund för både ortnamnet Manziana och den legendariska, en gång täta skogen Silva Mantiana. I dag är det svårt att tro på sådana historier – men ta en promenad i dimman vid gryningen, och du kommer att förstå varifrån dessa associationer kommer.

Vita björkar i svavlets rike: en botanisk gåta i Lazio

Caldara di Manziana är inte bara ett geotermiskt skådespel. Det är också ett äkta naturlaboratorium. Den sura, mineralrika marken och det speciella mikroklimatet i kratern har gett upphov till en överraskande vegetation.

Tätt intill de rykande vattenkällorna växer en liten lund av vårtbjörk. De smala, vita stammarna – som de lokala kärleksfullt kallar ”albanelle” – ser ut som om någon har transporterat dem direkt från Skandinavien. Björk är en art som typiskt hör hemma i kallare, nordliga delar av Europa och i bergsområden, men här växer den på endast 250 meters höjd över havet.

Forskare förklarar björkarnas närvaro med teorin om ”postglacialt relikt”: de är de sista vittnena från istiden som har överlevt i Caldarans fuktiga, svalare mikroklimat. Bland gräsen hittar man också en mycket sällsynt, lokal variant av grässläktet Agrostis, som har blivit föremål för botanikers forskning.

Detta lilla hörn fungerar som en oas där växter förknippade med helt andra klimat möts. Här trivs också många djur. I området lever vildsvin, rävar, grävlingar och en rik fågelpopulation. Man kan lätt se fiskhägrar som jagar nära vattnet, och i de små vattenbassängerna förekommer det sällan observerade rovinsekten ”vattenskorpionen”, som jagar andra ryggradslösa djur.

Så tar du dig dit och planerar en dagsutflykt från Rom

Caldara di Manziana är idealisk för en dagsutflykt på ett par timmar från Rom. Det bekvämaste sättet att ta sig dit är med bil. Från stadens norra kvarter kan man välja den klassiska Via Cassia eller den mer pittoreska Braccianese mot sjön Bracciano och därefter följa skyltar mot kommunen Manziana.

Vid ingången till naturminnesmärket finns en gratis parkeringsplats vid den lokala vägen SP2/c. Härifrån leder en kort, platt stig till torvmossen. Skogspromenaden tar bara några minuter och slutar med att det rykande kärret plötsligt öppnar sig framför en.

Avstånd från parkeringsplatsen: cirka 10-15 minuter i lugnt tempo
Svårighetsgrad: lätt, lämplig även för barn
Skodon: vandringskängor eller skor med fastare sula rekommenderas
Tid på platsen: normalt 1-2 timmar för en lugn tur och fotografering
Entré: gratis, området är fritt tillgängligt
Bästa årstid: vår och höst – sommaren kan vara varm
Utrustning: vatten, myggmedel och huvudbonad

Träräcket markerar det säkra besöksområdet. Det lönar sig inte att korsa det: marken nära källorna är lerig och ställvis direkt farlig, eftersom det tunna lagret kan bryta samman. Håll barnen nära och förklara genast för dem att detta är en terräng som observeras på avstånd.

Det är särskilt kontrasten som gör intryck: få minuter tidigare går man genom en vanlig medelhavskog, och plötsligt förändras landskapet till något som snarare hör hemma i naturdokumentärer från Island. Just detta överraskningsmoment får många att återvända till Caldara di Manziana med nya bekanta.

Macchia Grande: en filmisk skogsstig och den perfekta picknicplatsen

Den som föredrar längre rutter kan kombinera besöket i Caldara di Manziana med en vandring i den närliggande skogen Macchia Grande. Den välmarkerade leden CAI 262B gör det lätt att gå från det geotermiska kärret in i skogens inre.

Macchia Grande är ett monumentalt skogskomplex med kraftiga, gamla ekar och breda gläntor. Många ställen har markerade grillplatser och grillfaciliteter, vilket gör detta till ett populärt mål för familjepicknickar för regionens invånare. På helgerna kan man stöta på hela grupper av romare som söker ett ögonblicks ro från stadens larm.

Macchia Grande har fungerat som naturlig kuliss för flera berömda italienska filmer, däribland ”Marchese del Grillo” och ”Pinocchio” regisserad av Roberto Benigni. Kombinationen av geotermisk sevärdhet och filmisk skog är den perfekta planen för en hel dag: på morgonen en tur till de rykande källorna, och sedan en lugn vandring och picknick i skuggan av gamla träd.

Skogen bjuder också på möjligheter att observera vilda djur. Forskare har dokumenterat förekomster av rådjur, igelkottar och sällsynta hackspettsarter. För naturfotos-entusiaster är det en idealisk miljö med ett rikt urval av motiv.

Vad du ska vara uppmärksam på och hur du får ut det mesta av besöket

Även om rutten är förhållandevis lätt är det värt att förbereda sig som till en klassisk naturupplevelse. Det viktigaste är passande skodon – efter regn blir området kring torvmossen snabbt till en hal, lerig yta som lätta sportskor kanske inte klarar av.

Under de varmare månaderna finns det myggor i området, så myggmedel är en god idé. Det är heller inte en dålig idé att ta med något att täcka huvudet med och en flaska vatten, för solen på den öppna terrängen över torvmossen kan värma ordentligt, även när luften verkar frisk i första taget.

Besökare bör respektera naturen och hålla sig till de markerade stigarna. Parkadministrationen rekommenderar inte att störa vilda djur eller plocka växter. Fotografering är tillåten utan begränsningar, men användning av drönare är förbjuden i det skyddade området.

För familjer med barn är det praktiskt att ta med en snacks och en termoskanna med varm dryck, särskilt under de kallare månaderna. Picknicplatserna i skogen Macchia Grande erbjuder bord och bänkar där man kan slappna av i lugn och ro.

Caldara di Manziana som lektion i geologi och ekologi

För många slutar en tur till Caldara di Manziana inte bara med en serie effektfulla fotografier, utan också med en djupare förståelse för de processer som formade Italien. Man kan här med egna ögon se att en vulkan inte behöver få utbrott för att förbli aktiv på djupet. De bubblande källorna och svavellukten påminner oss om att krafter vi sällan tänker på i vardagen fortfarande arbetar under våra fötter.

Det är också en utmärkt utgångspunkt för ett samtal om hur ömtåliga ekosystem kan vara. En enda olaglig brasa, för många turister som lämnar de markerade stigarna, eller efterlämnat avfall är nog för att ett litet skyddat område börjar försämras. Allt fler regioner i Italien satsar på just denna kombination av turism och utbildning: man kan komma, slappna av och ta bilder – men i gengäld förväntas en viss respekt för platsen.

För svensken som normalt förknippar Rom med klassiska sevärdheter och museer är ett sådant litet Island under huvudstaden en intressant förändring. Ett besök i Caldara di Manziana ger möjlighet att se en annan sida av Lazio: rå, lite vild och kopplad till eld och gas från jordens inre snarare än till marmor och barock. Det är en upplevelse som sitter i minnet minst lika bra som ännu ett foto framför Colosseum. Är det inte just den sortens kontrast som gör resor oförglömliga?