En animationsfilm från 2010 som blev en kultklassiker
En animerad film från 2010 fick kultklassikerstatus – och det berodde i hög grad på musiken, som förenar visuell styrka med råa känslor på ett sätt som få glömmer. Kompositören bakom verket förblir dock fortfarande okänd för de flesta, även många år efter premiären.
Det handlar inte om en Hollywood-storfilm med stjärnskådespelare. Det är en animerad film som stilla och lugnt hittade sin plats på biograferna 2010 och idag räknas som en klassiker. Nyckeln är musiken – skriven för sexton år sedan av en kompositör vars namn sällan dyker upp i vanliga samtal, även om nästan alla tittare känner till hans melodier.
Yrkesverksamma inom filmmusik har länge påpekat att animation ger kompositörer betydligt större kreativ frihet än spelfilm. Här kan du ta risker, använda en stor orkester och bygga tydliga musikaliska motiv – utan att någon anklagar dig för överdriven sentimentalitet. Det är just därför som soundtracks till animerade filmer ofta ger starkare upplevelser än de till traditionella actionfilmer.
För många tonåringar är biografen första platsen där de möter allvarlig symfonisk musik. När ett nummer från berättelsen om drakar dyker upp på deras spellista upptäcker de plötsligt att ett stycke utan ord och utan bilder kan dra in dem med samma kraft som en radiohit. Musiken från animation blir därmed en ingång till en djupare förståelse för orkestermusik.
Så skapades flygscenen som ger rysningar
Historien för oss till en vikingabosättning på en ö, omgiven av branta klippor och ett kallt hav. I luften händer ingenting – bara några moln rör sig långsamt över himlen. Den unge hjälten spänner fast selen på sin svarta drake, sätter sig i sadeln och samlar mod. Ett ögonblick senare hoppar han ut från klippan och ut i djupet.
Det är hans första riktiga flygtur. Först några osäkra svängar, ett kort ögonblick av panik, sedan modigare kurvor, skarpare störtdykningar och slutligen djärv luftakrobatik. Kameran glider efter dem – ibland störtar den, ibland skjuter den uppåt. Tittaren känner sig själv hänga över det oändliga havet och hålla fast i den mäktiga bestiensfjäll.
Det är precis i detta ögonblick som musiken kliver in och förvandlar en dynamisk scen till ren känsla. Från de första takterna märker man en växande spänning och eufori. Styrkan i denna sekvens kommer inte bara från animationen eller klippningen. Stråkar, trummor och kraftfulla blåsinstrument ger helheten en svängkraft som ger många tittare gåshud – även vid upprepade tittningar många år senare.
John Powell – mästaren ingen känner till namnet på
Bakom denna musik står John Powell – en brittisk kompositör med mångårig koppling till de stora studiorna. För dem som känner till filmusikens skapare är han ett självklart namn. För den breda allmänheten är han långt mindre synlig. Namn som John Williams, James Horner och Ennio Morricone nämns långt oftare – och ändå är Powells katalog imponerande.
Inom spelfilm har han skrivit musik till titlar som actionthrillern Face/Off från slutet av nittiotalet, samtliga delar av Jason Bourne-äventyren samt superhjälteproduktionen Hancock med dess råare ton. Men hans stil blomstrar verkligen i animation – särskilt i produktioner från DreamWorks, där han fritt kunde förena symfoniska klanger med den rytmik som präglar familjebiografen.
Listan över filmer han har arbetat med visar hur ofta hans musik har följt hela generationer av tittare:
- Serien om den roliga kung fu-kämpande pandan från 2008
- Historien om drakar och vikingar från 2010 och dess uppföljare
- Familjekomedien Rio om papegojor i Brasilien
- Den animerade tolkningen av den legendariska figuren Smurfarna
- Äventyrsfilmen Happy Feet om pingviner
- Actionserien Jason Bourne med Matt Damon
- Thrillern Solo: A Star Wars Story från Star Wars-universumet
Just tack vare dessa filmer växte många tittare omedvetet upp med hans stil – igenkännlig, men alltid underordnad historien. Kompositören ”överröstar” sällan bilden, utan driver den framåt och ger scener som utan musik skulle verka vanliga en extra dimension av mod.
Så skapades musiken till berättelsen om drakarna
När Powell arbetade med första delen av viking- och drakhistorien fick han något som inte alla kompositörer upplever: en ordentligt fungerande berättelse – redan i skissstadiet. I intervjuer betonade han att han halvtannat år före premiären redan hade sett material sammanställt från statiska ritningar.
Även utan animation grep historien honom fullständigt – ”allt fungerade”, som han uttryckte det. Det innebar att han snabbt involverades känslomässigt och började skriva teman långt före tidsplanen. Det tillvägagångssättet påminner om en skådespelares arbetsmetod. Musikern måste först tro på historien, känna vilka figurerna är och vad de strävar efter. Först därefter börjar melodin passa till bilden.
I detta fall blev en berättelse om uppväxt, vänskap och uppgörelse med familjens förväntningar utgångspunkten för kompositören. Forskare inom filmmusikens psykologi har upprepade gånger bekräftat att kompositörens känslomässiga förankring i historien har direkt påverkan på styrkan i det färdiga partituret. Det är precis därför som vissa soundtracks fungerar bättre än andra.
Varför denna musik träffar så djupt
Det finns flera orsaker. Oftast framhävs de tydliga musikaliska motiven som man kan nynna efter bara ett genomlyssning. Därtill kommer kopplingen av ett nordiskt klimat med en Hollywood-orkester samt den mästerliga uppbyggnaden av spänning – från en stilla, osäker början till en ljudexplosion. Också den genomtänkta dialogen med bilden spelar en avgörande roll: när animationen accelererar, varslar musiken det inte bara – den annonserar det i förväg.
Flygscenen illustrerar det som en vattendroppe som speglar hela havet. Tittaren upplever den första gången på biografen, sedan igen på en streamingtjänst – och reagerar båda gångerna på samma sätt: hjärtat börjar slå snabbare i exakt det ögonblick orkestern breder vingarna tillsammans med draken. Musikologer från universitet i Storbritannien har analyserat denna sekvens och kommit fram till att de rytmiska accenterna exakt speglar scenens visuella höjdpunkter.
Dessutom använde kompositören en teknik kallad ”mickey-mousing” – en metod där musiken bokstavligen följer rörelserna på duken. Kombinerat med nordiska folkloristiska element och en mäktig symfonisk ljuddesign skapas ett resultat som fortfarande fungerar sexton år senare. Många lyssnare spelar hela albumet utan bilder – bara för att återvända till de känslor som var förknippade med biografupplevelsen.
Var du kan höra musiken idag och vad du bör vara uppmärksam på
Filmen hade svensk biopremiär våren 2010 och har sedan dess hittat vägen till streamingtjänster och tv. Musiken fungerar oberoende av bilden – många fans spelar albumet enbart för att återskapa upplevelsen från salongen.
Det kan löna sig att prova en liten övning nästa gång du ser filmen: istället för att fokusera på dialogerna, följ med i vad orkestern gör. Du kommer snabbt upptäcka att musiken ofta avslöjar figurernas känslor innan deras ord gör det. När berättelsen lugnar ner sig antyder partituret om det snart kommer lättnad – eller ett slag.
Förstådd på detta sätt börjar ett soundtrack fungera som sin egen karaktär. Särskilt i animation, där det visuella uttrycket kan vara överdrivet, ger musiken det en måttstock: den kan avväpna patos, men också lyfta en enkel scen upp till något mycket personligt.
Vad fenomenet med denna filmmusik lär oss
Historien bakom detta partitur visar att animation inte är en ”lillasyster” till spelfilmen vad gäller ljud. Tvärtom – det är ett rum där kompositörer kan ta risker, använda en större orkester och bygga tydliga motiv utan rädsla för att stämplas som alltför känsloladdade.
Som tittare är det också en bekväm ingång till symfonisk musik. Många tonåringar upplever första gången ett fullständigt, allvarligt orkesterljud på biografen under en animerad film. När musiken från drakhistorien sedan dyker upp på spellistorna visar det sig plötsligt att ett stycke utan ord och utan bilder kan dra in en med samma kraft som en radiohit.
Vill du lyssna mer medvetet på filmpartiturer är en bra utgångspunkt att jämföra denna musik med verk av andra kompositörer som har satt starka avtryck i animation – till exempel skaparen av soundtracket till Lejonkungen eller filmen Coco. Skillnaderna i uppbyggnaden av teman, användningen av etniska instrument och arbetet med kör träder snabbt fram så snart man börjar lyssna uppmärksamt.
Bieffekten är oftast behaglig: efter några sådana lyssningssessioner slutar namnet John Powell vara en liten text i eftertexterna och börjar istället förknippas med en konkret upplevelse – flygscenen som fortfarande ger många tittare gåshud, även om de kan varje enskild bild utantill.
