Därför skyddar allt fler europeiska länder myrar och urskog som levande sköld

Naturens roll som försvarslinje

Träskmarker, översvämmade floddalar och täta skogar kan stoppa en fiendearmés framryckning lika effektivt som betongbunkrar. Över hela Europa kombinerar regeringar nu naturvård med territoriellt försvar på sätt som för bara några år sedan skulle ha verkat otänkbara.

Kontinentens säkerhet handlar inte längre enbart om stridsvagnar, robotar och militärbaser. Bryssel och de nationella regeringarna börjar förstå att själva landskapet kan försvåra en angripares logistik och ge befolkningen skydd.

Tre syften i ett: försvar, klimat och biologisk mångfald

Återställning av våtmarker, flodslätten och gamla skogar ger enligt experter tre samtidiga fördelar. Det mildrar klimatförändringarnas konsekvenser, ökar den biologiska mångfalden och skapar fysiska hinder för tung militär utrustning. EU-kommissionen kopplar därför alltmer samman tre mål: försvar, biologisk mångfald och klimatanpassning.

Enligt EU-lagstiftningen om återställning av ekosystem ska medlemsstaterna senast 2030 få minst en femtedel av de försämrade markerna i gott skick. Flera experter föreslår att så många sådana projekt som möjligt placeras i gränsområden och längs de viktigaste möjliga framryckningsvägarna för trupper.

Så bromsade en översvämmad floddal framryckningen mot Kyiv

Kriget i Ukraina blev en vändpunkt. Under de första veckorna av den fullskaliga invasionen ryckte ryska styrkor fram mot Kyiv och räknade med att snabbt inta huvudstaden. Den ukrainska ledningen valde en taktik som demonstrerade terrängens styrka på dramatiskt vis.

Vid floden Irpin, ett biflöde till Dnipro, sprängde armén en damm. Vattnet översvämmade dalen, och åkrarna förvandlades till ett stort instabilt område fyllt av lera och vatten. Terräng som för några dagar sedan var framkomlig blev plötsligt en fälla för tung utrustning.

Stridsvagnar och pansarfordon fastnade i leran, och försörjningsvägarna upphörde att fungera enligt de ryska planerna. Analyser av satellitbilder visade att den översvämmade zonen täckte tiotusentals kvadratkilometer. Hela offensiven fick organiseras om, och anfallstempot sjönk markant.

Ukrainarna utnyttjade också det de redan hade i landskapet — stora torvområden i den norra delen av landet. Dessa naturliga våtmarker är inte lämpliga för snabb passage med tung utrustning. Vattenmättad jord slukar fordon, och bärgning eller reparation tar mycket längre tid än någon planändring på stabskartan.

Varför träsk och våtmarker utgör sådana hinder för pansarfordon

Jorden i våtmarker innehåller enorma mängder vatten. När ett stridsfordon som väger dussintals ton kör över det, gör trycket att marken sjunker. Inte ens breda bandvagnsband kan fördela vikten tillräckligt för att utrustningen ska kunna röra sig fritt.

Moderna arméer är beroende av stabila försörjningslinjer. Bränsle, ammunition och reservdelar måste nå fram i tid. Om lastbilarna inte har någon framkomlig väg stannar hela offensiven av. Därför har NATO-länder i flera år analyserat Ryssland utifrån säsongsbetonad terränguppmjukning — den så kallade rasputitsa. En liknande strategi vinner nu betydelse på EU-sidan.

Återställning av våtmarker kan anta mycket konkreta former. Det omfattar stängning av gamla dräneringskanaler och kvarhållande av vatten i landskapet, återställning av naturliga flodslingor istället för raka kanaliserade lopp, uppköp av jordbruksmark i de lägsta delarna av dalarna för att skapa översvämningszoner samt återställning av försämrade torvmossar som har torkat ut i åratal efter dränering.

Projekten övervägs främst längs Europas östra flank, från de baltiska länderna till Balkan. Det handlar om system av floddalar där naturliga översvämningar skulle kunna fungera som en serie trösklar som bromsar främmande styrkers framryckning. Experter från universiteten i Tartu, Warszawa och Bratislava stödjer sådana projekt som en del av ett samlat försvar.

Gamla skogar som naturlig skyddszon mot invasion

Den andra pelaren i det gröna försvaret är skogarna — särskilt de äldsta, som består av träd som har vuxit i årtionden eller till och med århundraden utan intensiv avverkning. Ett tätt nätverk av stammar, undervegetation och döda ved begränsar siktlinjer och manöverutrymme. Förflyttning av tung utrustning i sådan terräng är svår och ofta helt enkelt olönsam.

Polen intar en särskild plats i denna diskussion. I början av 2024 tillkännagav klimatministeriet ett stopp för avverkning i utvalda av de mest värdefulla urskogarna. Det berör bara en bråkdel av de statligt ägda skogarna, men beslutet har både symbolisk och strategisk betydelse. De aktuella skogskomplexen befinner sig i Augustów, i Knyszyn-skogen, i de karpatiska bälten och i vissa områden nära större städer.

Skydd av gamla skogar håller på att bli mer än en strid om kubikmeter timmer. Det är ett beslut om huruvida vi uppfattar dem som en levande landskapssköld och klimatstabilisator. Forskare från Polska vetenskapsakademien understryker att gamla skogar kan hålla kvar mycket mer vatten än unga monokulturer av gran eller tall.

Det mest kända exemplet i regionen är fortfarande Białowieżaskogen, som är upptagen på Unescos världsarvslista. Detta urskogsartade ekosystem visar hur en miljö ser ut som människan inte fullt ut har underlagt sig driften. Förekomsten av vargar, lodjur och europeiska visenter vittnar om dess intakthet, och mängden död ved i kombination med skogens flerskiktade struktur skapar ett rum som är mycket svårt för massförflyttning av fordon.

Skogar av denna typ stabiliserar också jordmånen tack vare välutvecklade rotsystem, fångar upp nederbörd och dämpar lokala värmeböljor. Från ett försvarsperspektiv kan de fungera som stora zoner som är mer fördelaktiga att kringgå än att forcera med våld. Det förlänger i sin tur en potentiell angripares försörjningslinjer och ger försvararna mer tid.

Tredubbel vinst: försvar, klimat och biologisk mångfald i ett paket

Återställning av skogar och träsk är inte uteslutande ett militärt projekt. Det utgör en del av ett bredare klimatpussel. Torvmossar lagrar enorma mängder organiskt kol — det uppskattas att de innehåller omkring en tredjedel av det kol som finns i jordens markskikt. När de torkar ut eller dräneras börjar de frigöra koldioxid i stor skala.

Skogbevuxna områden och naturliga floddalar dämpar verkningarna av extrema väderfenomen. De fångar upp överskottsvatten vid kraftiga regnfall och frigör det gradvis under torrperioder. För jordbruk, städer och industri utgör de ett verkligt skydd mot alltmer frekventa klimatextremer.

Dokument från EU-kommissionen, direktivet om naturrestaurering och nationella klimatanpassningsstrategier räknar alltmer med landskapet som ett aktivt säkerhetselement. Forskare från Europeiska miljöbyrån varnar för att ett alltför hårt reglerat landskap med kanaliserade floder är mer sårbart för plötsliga angrepp på kritisk infrastruktur.

En ny syn på gränser kräver mod till beslut

Kopplingen mellan militärt och ekologiskt tänkande väcker också frågor. Är ett land villigt att översvämma sina egna åkrar eller offra infrastruktur vid konflikter? Hur balanseras lokala samhällens intressen med behovet av att skapa översvämningszoner eller skydda skogar mot avverkning? Det är verkliga dilemman som regeringarna står inför.

Å andra sidan är det tydligt att ett rent militärt förhållningssätt till försvar har sina begränsningar. Nutida konflikter drabbar alltmer vattenresurser, dammar och energinät. Om landskapet är för hårt reglerat och floderna kanaliserade medför varje angrepp på kritisk infrastruktur en större katastrofrisk. Naturliga ekosystem fungerar som säkerhetsventiler — de sprider energin från översvämningar, stormar och värmeböljor.

För Tjeckien, liksom för grannländerna Polen och Slovakien, har det gröna försvaret en mycket praktisk dimension. Beslut om var intensiv dränering ska tillåtas och var översvämmade sänkor ska återställas — i vilka skogar avverkning tillåts och vilka lämnas orörda — börjar få betydelse inte bara för naturen utan också för statens långsiktiga säkerhet.

I den tjeckiska offentliga debatten är ämnet precis i färd med att ta fart, men i strategiska dokument och EU-planer framstår det redan ganska tydligt. Landskapet är inte bara kuliss för militära operationer. Det är ett fullvärdigt element i spelet som kan verka till fördel för dem som i tid tänker på floder, skogar och träsk — inte som ett hinder för utveckling utan som en investering i framtiden och säkerheten vid deras gränser.