Inga rykten, utan peer-granskade studier

Vi talar inte om hemliga rapporter eller sensationella läckor här. Det handlar om en serie vetenskapliga artiklar med kollegial granskning, där forskare systematiskt och metodiskt kartlägger sätt att leta efter tekniska spår från främmande civilisationer – från gamla himmelsfoton till förbipasserande interstellära objekt.

Tanken att rester från en främmande civilisation kanske finns i närheten av jorden har cirkulerat i astronomivärlden i decennier – typiskt i utkanten av den vetenskapliga huvudfåran. Nu börjar den gränsen förskjutas. Forskare publicerar analyser i erkända astronomitidskrifter som behandlar en sådan sökning som ett fullständigt legitimt och testbart forskningsproblem.

Astrofysikern Adam Frank från University of Rochester betonar att detta inte är ett plötsligt infall. Det är en riktning som det vetenskapliga samfundet har rört sig mot under lång tid: observationsmöjligheterna växer, nya teoretiska modeller dyker upp, och vi förfogar dessutom över enorma dataarkiv från tiden före satelliterna.

Forskarna understryker att de inte jagar en enda märklig signal. De vill fastställa tydliga kriterier för vad som kan betraktas som en potentiell teknisk signatur, och vad som bara är ett ännu okänt naturligt fenomen. Den centrala frågan blir därmed: hur särskiljer man ett okänt men naturligt objekt från något som möjligen har artificiellt ursprung – på ett sätt som andra forskare oberoende kan verifiera?

Arkivbilder av himlen: vad sågs före satellitepoken

En av de mer överraskande tillvägagångssätten är genomgången av gamla fotografiska plåtar som dokumenterade himlen före 1957 – alltså innan de första konstgjorda satelliterna skickades upp. Ett sådant projekt leds av Beatriz Villarroel från Nordic Institute for Theoretical Physics.

Hennes team ville ursprungligen hitta stjärnor som försvunnit från himlen. Men under genomgången av bilderna visade det sig att vissa upptagningar innehöll objekt som liknade rörliga ljuspunkter – den sortens som vi idag omedelbart skulle förknippa med satelliter, trots att ingen ännu hade skickat upp något i omloppsbana vid den tidpunkten.

Samlingen av gamla fotografier har blivit en sorts tidskudde: en registrering av himlen från tiden före rymdfarten, idealisk för att fånga anomalier som inte kan tillskrivas mänsklig aktivitet. När de första resultaten nådde en astronomisk tidskrift satte det igång debatt i forskningsmiljön.

Vissa forskare pekar på möjliga instrumentfel, annorlunda atmosfäriska förhållanden, förorening av plåtarna eller till och med dåligt dokumenterade militära försök. Villarroel själv erkänner att ämnet om främmande artefakter fortfarande framkallar rynkade pannor och skämt i institutkorridorerna.

Striden om dessa data avslöjar ett bredare problem: även när något ser atypiskt ut måste forskarna först utesluta alla banala förklaringar. Annars förlorar de snabbt trovärdighet.

Gäster långväga ifrån: interstellära objekt som provsten

En annan forskningsströmning fokuserar på objekt som tränger in i solsystemet från det interstellära rummet. Det är sällsynta men enormt värdefulla fall, eftersom de för med sig material format kring andra stjärnor. Välkända exempel är 1I/’Oumuamua, 2I/Borisov och 3I/ATLAS.

I nya artiklar publicerade i Monthly Notices of the Royal Astronomical Society föreslår forskare konkreta kriterier för att bedöma om ett sådant objekt möjligen har en onaturlig konstruktion. De analyserar bland annat:

Rörelsebana – om den uppför sig som en typisk komet eller asteroid, eller utför manövrar som är svåra att förklara med gravitation
Ytegenskaper – sättet det reflekterar ljus över olika våglängder
Ljusstyrkevariationer – om de påminner om rotation av en oregelbunden kropp, eller något mer ordnat
Spektralsammansättning – kemiska spår som pekar på materialets ursprung
Termisk emission – sättet det avger värme på
Acceleration – oväntade hastighetsförändringar utanför gravitationens inflytande

Aktuella modeller förutsäger att en överväldigande majoritet av märkliga fall kommer att visa sig vara vanlig naturlig exotik: en okänd komettyp, en bit stenrester med atypisk sammansättning, ett planetfragment från ett annat stjärnsystem. Målet är alltså inte snabba sensationsannonseringar, utan att bygga upp ett filter som åtskiljer statistiska variationer från verkligt extraordinära händelser.

Ett sådant ”filter” ska fungera som ett säkerhetsnät: endast om ett objekt passerar alla tester och fortfarande ser misstänkt ut tänds det röda ljuset, och en djupare analys sätts igång. För astrofysiker är metodologin jämförbar med den som används för att bekräfta exoplaneters existens.

Så definieras en artefakt: nya ramar för SETA

Parallellt arbetar forskare på att systematisera hela forskningsfältet gällande fysiska spår av främmande teknologi, känt som SETA (Search for Extraterrestrial Artifacts). I en artikel publicerad i Scientific Reports föreslogs ett antal kriterier som gör det möjligt att beskriva varje potentiell ”kandidat” på ett enhetligt sätt.

Denna tillvägagångssätt påminner om de standarder som idag används för att bekräfta exoplaneters existens. Istället för att arbeta utifrån intuition får forskare en checklista – vilket gör det möjligt för andra att oberoende verifiera resultaten med liknande verktyg. Forskare från Harvard-Smithsonian Center for Astrophysics understryker att systematik är nyckeln till trovärdighet.

Teleskopepoken med otroligt minne

Inom kort kommer nya observatorier att radikalt förändra situationen – särskilt Vera C. Rubin Observatory i Chile. Detta teleskop kommer att skanna hela himlen vartannat dygn och bygga upp ett arkiv över miljarder objekt och deras förändringar över tid.

I en sådan dataström kommer en människa inte själv upptäcka något misstänkt. Därför arbetar forskare på automatiska algoritmer som kommer att:

Identifiera objekt med atypiska rörelsebanor
Jämföra nya bilder med arkivmaterial
Markera kandidater för mer detaljerad observation med andra instrument
Filtrera artefakter orsakade av atmosfären eller tekniska fel
Korrelera data från olika observatorier

Om det verkligen finns något med en atypisk konstruktion i närheten av jorden ökar chansen att upptäcka det just tack vare sådana system. Förutsättningen är att man på förhand fastställer precis vad man letar efter, och hur man skiljer ett meningsfullt spår från vanligt brus. Den nödvändiga beräkningskraften för att behandla sådan data kommer att levereras av superdatorer vid National Center for Supercomputing Applications.

Vad händer om vi hittar något? Vetenskapen förbereder en plan B

Utsikten att lokalisera en artefakt från en främmande civilisation väcker omedelbart frågor som sträcker sig långt utanför astronomin. Forskare involverar i allt högre grad specialister inom rymdrättsliga frågor, säkerhet och dessutom sociologer och psykologer i diskussionen.

För vetenskapsmän är det avgörande att ett eventuellt offentliggörande av ett sådant fynd sker efter klart fastställda procedurer – och inte under inflytande av mediahype. Man överväger bland annat scenarier där objektet bara passerar genom solsystemet, men också fall där något befinner sig i en stabil omloppsbana eller till och med vilar på ytan av månen eller en asteroid.

Frågor dyker upp: Vem har rätt att skicka en sond i dess riktning? Hur informerar man allmänheten utan att skapa onödig panik eller en våg av konspirationsteorier? Jurister från University of Nebraska diskuterar tillämpningen av Rymdfördraget från 1967 på sådana fall.

Hittills har ingen annonserat ett trovärdigt fynd. Det nya är att själva möjligheten till ett sådant scenario slutar att betraktas som ett skämtämne. Det blir istället en konkret forskningsfråga med tydligt beskrivna arbetsmetoder.

Varför teknosignaturer fascinerar mer än radiosignaler

I många år förknippades sökandet efter främmande intelligens främst med avlyssning av radiosignaler, som i det klassiska SETI-programmet. Teknosignaturer – det vill säga varje materiellt eller energetiskt spår av teknologi – utvidgar detta perspektiv betydligt.

I praktiken kan det röra sig om sonder på storleken av en liten asteroid i omloppsbana kring solsystemet, atypiska satelliter i stabila banor, strukturer som samlar energi kring stjärnor, eller spår av gammal aktivitet på ytan av månar eller asteroider. För en del forskare är det lockande, eftersom sådana spår – åtminstone teoretiskt – skulle kunna överleva långt längre än den civilisation som skapade dem.

Det är alltså inte nödvändigt att ”träffa” precis det ögonblick då en främmande ras sänder ut signaler. Det räcker att de en gång skickade något hit eller byggde något. Forskare från MIT påminner om att de titaniumbyggda sonderna Voyager 1 och Voyager 2 kommer att existera i universum i miljoner år – även efter mänsklighetens utdöende.

Vad skulle en främmande artefakt egentligen betyda för den vanliga läsaren

För folk som följer vetenskapliga nyheter kan hela denna diskussion låta som ännu en runda i debatten om ”är vi ensamma”. I verkligheten händer något mer subtilt: ämnet om främmande teknologi flyttas från lådan märkt ”spekulation” och hamnar på bordet hos folk som arbetar med noggrann dataanalys.

Det är värt att komma ihåg några saker. För det första kommer forskarna per definition att vara försiktiga – innan de använder orden ”artificiellt ursprung” kommer de att försöka motbevisa sin egen hypotes på alla möjliga sätt. För det andra ökar växande observationsmöjligheter inte bara chansen för sensationella fynd, utan också för falska alarm. Förmågan till kylig informationsfiltrering blir lika viktig som teleskopen själva.

För det tredje tvingar denna nya forskningsinriktning oss att ställa några obehagliga frågor: Om någon verkligen har lämnat spår av sin närvaro i solsystemet, vill vi aktivt leta efter dem? Och om ja – hur bör vi reagera när vi till slut tittar på data och ser något som inte lätt låter sig anpassas till kända fenomen?