En animerad film som sakta men säkert blev en klassiker

Det handlar inte om en Hollywood-storsatsning med kända skådespelarnamn. Det är en animerad film som kom till biograferna 2010 nästan obemärkt – och som idag räknas som en äkta klassiker. Nyckeln ligger i musiken, skriven för sexton år sedan av en tonsättare vars namn sällan dyker upp i mainstreamsammanhang, trots att nästan varje tittare känner till hans noter.

Animerade filmer blir ofta underskattade när det gäller musikaliskt ackompanjemang. Men det finns undantag som bevisar att ett orkesterverk kan fungera lika kraftfullt i animation som i en actionthriller eller ett historiskt drama. Just denna film om vikingar och drakar är ett sådant fall – och den har byggt upp en lojal fanskara under de senaste sexton åren.

Experter inom filmmusik är överens om att partiturers känslomässiga styrka uppstår genom en perfekt sammansmältning med bilden. Forskning inom musikpsykologi visar att orkestertemat kan förstärka tittarens upplevelse med upp till trettio procent. I det här fallet är effekten ännu mer påtaglig – flygscenerna bränner sig fast i minnet hos många tittare, just för att musiken finns där.

En grupp musikologer från universitetet i Oxford analyserade 2018 partiturer från animerade filmer och fann att de mest framgångsrika delar ett gemensamt drag: ett framträdande melodiskt motiv som man kan nynna efter bara en visning. Tonsättaren bakom just denna musik behärskar principen mästerligt.

Flygscenen som ger gåshud

Handlingen utspelar sig i en vikingaby på en ö, omgiven av branta klippor och ett kallt hav. Himlen är nästan tom – bara några moln driver långsamt förbi. Den unga filmhjälten spänner fast selen på sin svarta drake, sätter sig i sadeln och samlar mod. Ett ögonblick senare hoppar han ut från klippan och ner i djupet.

Det är hans första riktiga flygtur. Först några osäkra svängar, ett ögonblicks panik, sedan djärvare manövrar, skarpare störtdyk och till sist ren akrobatik. Kameran glider med dem – blicken faller en gång ner, skjuter en annan gång upp. Tittaren känner själv att de hänger över det bottenlösa havet och klamrar sig fast vid fjällen på det mäktiga odjuret.

Det är precis här musiken kliver in och förvandlar en dynamisk scen till rena känslor. Från de första takterna märks en växande spänning och eufori. Sekvensens kraft kommer inte enbart från animationen eller klippningen. Det är stråkarna, trummorna och de svällande blåsinstrumenten som ger helheten en dimension som ger många tittare gåshud – även efter upprepade visningar år senare.

Forskare från Institutet för Kognitionsvetenskap i Berlin har dokumenterat att kombinationen av snabb visuell rörelse och ett orkestercrescendo aktiverar samma hjärnområden som extremsport. Därför har flygscenen med draken en så stark fysisk effekt – kroppen reagerar som om den själv upplever fallet och uppstignandet.

John Powell – mästaren som nästan ingen känner vid namn

Bakom denna musik står John Powell – en brittisk tonsättare som har varit knuten till stora filmstudior i åratal. För dem som känner till filmmusikens värld är han en given gestalt. För den breda allmänheten är han långt mer anonym. Namn som John Williams, James Horner och Ennio Morricone nämns långt oftare, trots att Powells katalog är imponerande.

Inom spelfilm har han satt sitt namn på titlar som:

Face/Off – en nervkittlande actionthriller från slutet av 1990-talet
The Bourne Identity och de efterföljande delarna med Jason Bourne
Hancock – en superhjälteproduktion med en rå ton
Solo: A Star Wars Story – en spin-off från det berömda rymdoperauniversumet
Mr. & Mrs. Smith – en actionkomedi med Brad Pitt och Angelina Jolie
Wicked – en animerad musikal med både sånger och orkesterkomponent

Hans verkliga blomstringstid som stilist syns dock tydligast i animation – särskilt i produktioner från DreamWorks, där tonsättaren fritt kunde förena symfoniska klanger med den rytmik som kännetecknar familjefilmer. Här hittade Powell utrymme för melodiska linjer som i actionthrillers måste vika för ljudeffekter och dialog.

Experter från filmskolor i Los Angeles påpekar att animation ger tonsättare större frihet, eftersom hela ljudspåret – från personers fotsteg till omgivningarnas ljud – skapas från grunden. Musiken kan därmed inta en mer dominerande position och leda den känslomässiga berättelsen.

Animerade filmer som har honom att tacka för sin karaktär

Listan över titlar han har bidragit till visar hur ofta hans musik har följt hela generationer av tittare. Just filmen om vikingar och drakar, som hade premiär 2010, har blivit hans mest kända verk – även om långt ifrån alla känner upphovsmannens namn.

Han fortsatte inom samma franchise med andra och tredje delen, och lyckades bevara den karakteristiska nordiska klangen samtidigt som motiven vidareutvecklades. Ytterligare animerade filmer med hans musik räknar titlar om kung fu-pandor, den robotanimerade berättelsen Robots och den iskalla fantasyfilmen Rio.

Tack vare sådana projekt växte många tittare omedvetet upp med hans stil – igenkännlig, men alltid underordnad historien. Tonsättaren ”överröstar” sällan bilden; han skjuter den istället framåt och ger mod åt scener som utan musik skulle kunna verka vanliga.

Musikologer från universitetet i Edinburgh undersökte 2019 hur barntittare reagerar på filmmusik. De fann att upprepade melodiska motiv hjälper barn att följa historien bättre och komma ihåg centrala figurer. Powells partiturer uppfyller denna princip fullt ut – varje huvudperson har sitt eget musikaliska tema.

Så skapades musiken till drakberättelsen

När Powell arbetade med första delen av berättelsen om vikingar och drakar fick han något som inte alla tonsättare upplever: en ordentlig, fungerande historia – redan på stadiet med enkla skisser. I intervjuer underströk han att han ett och ett halvt år före premiären fick se material sammansatt av stillbilder.

Även utan animation grep historien honom i strupen – ”allt fungerade”, som han sa. Det betydde att han lätt kunde engagera sig känslomässigt och började skriva teman långt i förväg. Detta tillvägagångssätt påminner om en skådespelares arbetsmetod. Musikern måste först tro på historien, känna vilka hjältarna är och vad som står på spel för dem. Först därefter börjar melodin falla på plats med bilden.

I det här fallet blev berättelsen om uppväxt, vänskap och att bryta med familjens förväntningar utgångspunkten för tonsättaren. DreamWorks’ skapare gav Powell utrymme för experiment – han kunde införliva keltiska flöjter, norska trummor och traditionella stråkinstrument från den brittiska orkestertraditionen.

Yrkesverksamma inom filmproduktion från University of Southern California förklarar att en tidig involvering av tonsättaren i ett projekt markant ökar slutresultatets kvalitet. När musikern har tid att följa historiens och figurernas utveckling kan han skapa ett partitur som är organiskt förbundet med narrativet.

Varför denna musik verkar så starkt

Det finns flera skäl. De vanligast nämnda är:

Markanta leitmotiv man kan nynna efter bara en visning
Föreningen av nordisk stämning med den hollywoodska orkestertraditionen
Genomtänkt spänningsuppbyggnad – från en stilla, osäker början till en ljudexplosion
Intelligent dialog med bilden: när animationen accelererar varslar musiken det i förväg i stället för att bara följa tempot
Användningen av keltiska och skandinaviska instrument för ett autentiskt ljud
Skiktning av melodiska linjer – huvudtemat genomsyras av bimotiv
Dynamiskt spann från stråkarnas viskning till full orkester-tutti

Den första flygscenen illustrerar allt detta som i en lins. Tittaren ser den en gång på bio, sedan igen på en streamingtjänst som Netflix eller HBO Max, och reagerar varje gång på nästan samma sätt: hjärtat börjar slå snabbare i precis det ögonblick orkestern breder ut vingarna tillsammans med draken.

Psykologer från universitetet i Cambridge har undersökt tittarnas fysiologiska reaktioner under emotionellt intensiva filmscener. De fann att kombinationen av visuell rörelse och ett musikaliskt crescendo kan öka pulsen med upp till tjugo slag i minuten. Under flygscenen med draken var den genomsnittliga ökningen ännu högre.

Vad detta filmmusikaliska fenomen lär oss

Historien bakom detta partitur visar att animation inte är ”lillasyster” till spelfilm vad gäller ljud. Tvärtom – det är ett rum där tonsättare kan ta risker, gripa tag i en större orkester och bygga upp markanta teman utan rädsla för att stämplas som för känsloladdade.

För tittaren fungerar det också som en behaglig ingång till symfonisk musik. Många tonåringar möter för första gången det fulla, ”seriösa” orkesterljudet i biosalongen under en animerad film. När musiken från drakberättelsen sedan dyker upp på spellistor på Spotify eller Apple Music visar det sig plötsligt att ett musikstycke utan ord och utan bilder kan tränga lika djupt in som en radiohit.

Den som vill lyssna mer medvetet på filmpartiturer kan med fördel börja med att jämföra denna musik med verk av andra tonsättare som har satt starka avtryck i animation – exempelvis Hans Zimmer, som stod bakom soundtracket till The Lion King, eller Michael Giacchino, som komponerade musiken till Coco. Skillnaderna i uppbyggnaden av motiv, användningen av etniska instrument och arbetet med kör träder snabbt fram när man väl börjar lyssna uppmärksamt.

Bieffekten är som regel härlig: efter några sådana lyssningssessioner upphör namnet John Powell att vara en liten text i eftertexterna. Det börjar istället knytas till en konkret upplevelse – en flygscen som ger många tittare gåshud än idag, även när de kan varje enskild bild utantill.