Plastblomkrukor, folie och substratpåsar – det försvinner från trädgårdarna

Plastblomkrukor, folie och påsar med odlingsjord håller på att försvinna från trädgårdarna hos dem som har upptäckt det absurda i att odla ekologiska grönsaker omgivna av syntetiskt avfall.

Du kan ha hur fina odlingsbäddar med tomater och paprikor som helst, men när de är omringade av spruckna behållare, svart folie och använda substratpåsar är det något som inte stämmer. Det var precis den insikten som fick en trädgårdsmästare att skapa ett projekt som ligger till grund för denna artikel. Han bestämde sig för att skapa en trädgård helt utan plast – gradvis och smart, genom att ersätta sakerna i takt med att de slits ut, istället för att slänga allt på en gång.

Plast i trädgården är inte bara ett estetiskt problem. Experter varnar för att mikroplastpartiklar från nedbrytande krukor och folie tränger ner i jorden och kan påverka jordens mikroorganismer negativt. Klassiska svarta plastbehållare används ofta bara en eller två säsonger, varefter de spricker och hamnar som avfall.

Var man börjar – behållare och odlingsjord istället för plastemballage

Den enklaste utgångspunkten är det som syns mest: behållarna till plantorna. Typiska svarta plastkrukor och pluggbrickor är egentligen engångsprodukter i förklädnad. De bleks, spricker och hamnar i soporna efter en eller två säsonger.

I den beskrivna trädgården ersattes de med följande lösningar:

Terrakottakrukor – de är luftgenomsläppliga, överhettar inte rötterna och håller i många år
Lådor av obehandlat återbruksträ – gamla plankor, rester från renoveringar och isärplockade pallar
Keramiska behållare från second hand-butiker och loppmarknader
Videkorgar fodrade med jute

Terrakotta är poröst. Därmed kan luft och fukt cirkulera fritt, och rötterna ruttnar inte lika lätt som i plast. Plantor i sådana behållare växer långsammare, men utvecklar ett tätare och friskare rotsystem. Trä bryts ner med tiden, men det är ingen nackdel – det hamnar i komposten, och en ny återbrukssak tar platsen.

Undersökningar visar att plantor i keramiska behållare kräver mer frekvent vattning än i plastbehållare, men å andra sidan är de mer motståndskraftiga mot rotsjukdomar. Terrakottakrukor hjälper dessutom till att reglera substratets temperatur, vilket är avgörande under de varma sommarmånaderna.

Sticklingar utan avfall – brikettpressare och hemgjord odlingsjord

Nästa stora problem är påsarna med färdigblandad odlingsjord. De är dyra, packade i plastfolie och har ofta en sammansättning som inte har mycket gemensamt med riktig bördig jord. Lösningen visade sig vara hemgjord odlingsjord framställd av det man redan har till hands.

Hemgjord odlingsjord till noll kronor: cirka 50 procent mogen kompost, 30 procent vanlig trädgårdsjord och 20 procent luftande tillsats – allt sållat genom ett finmaskigt såll. Som luftande material kan man använda fint grus, sand, krossad grenkompost eller mycket fin bark.

Till sådd är det tillräckligt att sålla blandningen genom ett såll med maskor på omkring 5 millimeter. Frön gror stabilt i ett sådant substrat, och efter säsongen går hela massan direkt i komposten. Ingen plast, inget avfall.

Till sticklingar är en brikettpressare också lämplig – ett enkelt redskap som formar fuktig jord till klumpar. Fröet placeras i mitten, och den färdiga briketten hamnar på en bricka eller i en låda. När planteringstidpunkten kommer finns det inget att dra upp ur behållare, för de finns helt enkelt inte. Hela briketten går ner i jorden, och resterna komposteras.

Trädgårdsmästare som har bytt till jordbriketter pekar på markant lägre förluster vid omplantering. Rötterna störs inte av att dras upp ur plastmuggar, så plantorna slår rot snabbare och växer mer kraftfullt.

Folien åt sidan – naturlig marktäckning och kartong mot ogräs

Det andra stora plastproblemet är den svarta folien på odlingsbäddarna. Den är avsedd att begränsa ogräs och avdunstning, men med tiden spricker och flakar den, och fragmenten blir kvar i jorden i många år. Forskare varnar för att nedbrytande plastfolie frigör kemiska ämnen i jorden som kan påverka tillväxten av vissa plantor negativt.

I den beskrivna trädgården ersattes den med två enkla lager: brun kartong utan blanka tryck och tejp samt ett tjockt lager organisk marktäckning – hö, halm, löv och tunna kvistar.

Kartongen läggs direkt på jorden. Gamla försändelseslådor utan färgtryck och folieelement är ideala. Ett sådant lager skär av ogräset från ljus. Efter några veckor är de flesta envisa växter markant försvagade, och vid säsongens slut är kartongen nästan borta – den har bearbetats av daggmaskar och mikroorganismer.

Kartongen ersätter inte bara den svarta folien – den blir samtidigt en barriär mot ogräs och den första portionen organiskt material till daggmaskarna. Ovanpå kartongen läggs marktäckningen. Beroende på vad man har i närheten kan det vara:

Hö eller halm från ett närliggande lantbruk
Löv som räfsats ihop på hösten
Finhackade kvistar från beskärning av träd och buskar
Klippt gräs som lämnats till torkning
Krossad bark från ett lokalt sågverk
Barr från tall eller gran

Marktäckningslagret bör vara minst 8 till 10 centimeter tjockt. Det blir tunnare under säsongen eftersom det bryts ner, så man fyller på löpande. Jorden under marktäckningen förblir fuktig även på varma dagar, temperaturen är mer stabil, och livet i jorden är mer intensivt.

Vad man gör med det man redan har – gradvis utbyte utan spill

Det centrala i hela processen är följande: man slänger inte saker som fortfarande fungerar. Plastkrukor som ännu kan användas används vidare tills de slits ut av sig själva. När de spricker eller försvagas ersätts de med terrakotta eller trä. Detsamma gäller folien på odlingsbäddarna – man fullföljer säsongen med det man har, och byter därefter till kartong och marktäckning.

Detta tillvägagångssätt har flera fördelar. För det första slösar man inte med saker, även om de är av plast. För det andra testar man gradvis vad som fungerar bäst under ens konkreta förhållanden. För det tredje sprider man utgifterna, då man inte behöver köpa allt på en gång.

Experter inom hållbart trädgårdsarbete rekommenderar att notera vad man byter ut och hur den nya lösningen klarar sig. Efter en säsong har man en överblick över om terrakottabehållarna till exempel passar ens plantor och bevattningsvanor. Vissa grödor uppskattar keramikens porositet, medan andra kommer att kräva mer frekvent vattning.

Vissa trädgårdsmästare börjar övergången med en odlingsbädd eller en grupp plantor. Man provar till exempel först trälådor och hemgjord odlingsjord för tomaterna. Fungerar det utvidgar man systemet till paprikor, gurkor och andra grödor.

En plastfri trädgård som en pågående process – är det besväret värt?

Förändringen handlar inte om en revolution. Det handlar om uppmärksamhet på vad man köper och vad man ersätter de uttjänta sakerna med. Efter två eller tre säsonger upptäcker man att det nästan inte finns någon plast kring odlingsbäddarna, och att jorden ser bättre ut och fungerar bättre.

Plantor i naturliga behållare och under organisk marktäckning är friskare, jorden är mer levande, och man oroar sig mindre för avfall. Det är inte perfektion, men det är definitivt ett steg i rätt riktning. Och kanske upptäcker man under vägen att trädgården fungerar bättre just för att man slutade använda saker som egentligen alltid var överflödiga.