En oväntad upptäckt i Kongos täta regnskog

Långt inne i den fuktiga, gröna djungeln i norra Kongo upptäckte forskare en vana hos gorillor som ingen hade förutsett. Efter åratal av observation stod det klart att dessa kraftfulla primater inte bara plockar löv och frukter – de gräver omsorgsfullt i skogsbottnen, precis som en erfaren kock på jakt efter en sällsynt ingrediens.

Det de drar upp från jordens djup avslöjar mycket mer om deras smakpreferenser än någon någonsin hade föreställt sig. Undersökningar i Nouabalé-Ndoki nationalpark har visat att gorillor gräver upp underjordiska tryffel – ett beteende som påminner anmärkningsvärt om mänskliga kulinariska traditioner.

Gorillor som „tryffelletare”: vad döljer sig under markytan

Forskning som genomfördes under nästan tio år i Nouabalé-Ndoki i norra Kongorepubliken visade att skogens apor inte nöjer sig med det som hänger inom räckhåll. En del av gorillorna skrapar systematiskt i jorden på jakt efter något som är sällsynt och extraordinärt värdefullt i den tropiska skogen.

Analyser av insamlade svampfragment bekräftade att det rör sig om en tryffelart med namnet Elaphomyces labyrinthinus. Denna underjordiska svamp är näringsrik och fullständigt osynlig för den tillfälliga betraktaren. För att nå den måste gorillorna veta exakt var och hur de ska gräva.

Forskarna noterade att gorillorna precist kan peka ut platser med tryffel, som om de känner till doften, jordens struktur och signaler som är osynliga för det mänskliga ögat. Nouabalé-Ndoki nationalpark täcker över 3800 km² och är hem för cirka 180 västra låglandsgorillor.

Utan lokal kunskap kunde hela fenomenet ha passerat obemärkt förbi. Forskarna gav sig ut i fält tillsammans med en erfaren spårare från Bangombe-stammen, Gaston Abea. Han har samarbetat med parken i mer än två årtionden och känner skogen som sin egen ficka. Det var just han som föreslog för forskarna att gorillorna kanske inte jagade insekter, utan svampar gömda under jorden.

Skogens folk och forskare vid samma bord

Historien från Kongo visar hur mycket som beror på ögat och intuitionen hos människor uppvuxna i djungeln. Spåraren från det halvnomadiska Bangombe-folket lade märke till det sätt på vilket gorillorna skrapade i jorden: lugnt, tålmodigt och alltid på bestämda platser. För honom var det en välbekant bild – för forskarna var det det första spåret i en ny utredning.

De insamlade svampfragmenten skickades till laboratorier där arten bekräftades genom molekylära analyser. Utan den inledande vinken från lokalsamhället skulle forskarna troligen ha letat i fel riktning och antagit att aporna bara var intresserade av larver eller andra små ryggradslösa djur.

Kombinationen av traditionell kunskap och vetenskapliga verktyg avslöjade ett beteende som normalt skulle ha legat dolt under ett lager av löv och lera. Universitet och forskningsinstitutioner får genom samarbete with stammar som Bangombe tillgång till information som annars skulle förbli otillgänglig.

Vissa flockar gräver i jorden, andra gör det inte: det handlar inte bara om hunger

Det visade sig finnas markanta skillnader i beteende mellan de enskilda gorillagrupperna. Där gruppen Buka eller Kingo håller till förekommer jordskrapande och tryffelätande frekvent. I andra områden – exempelvis hos gruppen Loya-Makassa – ses liknande beteende endast sällan.

Eftersom tryffel växer i samma park och under liknande förhållanden är orsaken inte enbart en fråga om tillgång på föda. Något extra spelar in – en vana som förs vidare mellan flockens medlemmar.

Gruppen Buka gräver upp tryffel regelbundet och systematiskt
Gruppen Kingo delar liknande vanor med Buka
Gruppen Loya-Makassa äter underjordiska svampar endast sällan
I vissa delar av parken förekommer beteendet inte alls
Tillgången på Elaphomyces labyrinthinus är jämförbar i hela parken
Skillnaderna kan inte förklaras uteslutande med miljömässiga faktorer
Forskarna registrerade honors flytt mellan grupper med olika beteende
Vissa gorillor övertog nytt beteende efter flytt till en annan flock

Så här lär gorillor smak av varandra

I ett av de beskrivna fallen flyttade en vuxen hona från en grupp där tryffel nästan aldrig äts till en flock där svampen betraktas som en riktig delikatess. Med tiden började hon bete sig som sina nya artfränder: hon grävde oftare och räckte själv efter tryffel.

Honans kostförändring berodde inte på en plötslig förändring i omgivningen, utan snarare på livet bland individer som för länge sedan hade etablerat sin „tryffelvana”. För forskarna är det en tydlig signal om att något hos gorillornas kostvanor fungerar mycket likt våra egna kulinariska traditioner.

Vanan är varken uteslutande nedärvd i generna eller framtvingad av yttre betingelser. Primater iakttar varandra och härmar sedan vad resten av gruppen gör. Forskare från Kyoto universitet och andra institutioner betraktar denna observation som bevis på social inlärning hos stora primater.

Inte bara gorillor: bonoboer har också funnit smaken för svampdelikatesser

Liknande historier dök tidigare upp hos bonoboer, nära släktingar till schimpanser. Här ledde observationer av födoinsamling år 2020 till beskrivningen av en ny tryffelart, kallad Hysterangium bonobo. Primater som ofta betraktas som „mjukhjärtade vegetarianer” visade sig vara exceptionella älskare av djupjordens svampar.

I båda fallen ser vi att valet av föda är något mer än en reaktion på brist på löv eller frukt. Smakpreferenser och vanor kan utvecklas inom ett visst gemenskap och sedan befästas genom kommande generationer.

Forskare från Smithsonian Institution och andra organisationer dokumenterar dessa mönster över olika primater i Afrika och Asien. Liknande fenomen dyker upp hos orangutanger på Borneo och hos schimpanser i Tanzania.

Betyder gorillornas smak något för skogarnas framtid?

Vid första anblicken låter historien om tryffel och gorillor som en kuriositet. I praktiken berör den flera viktiga frågor: lokalsamhällenas roll i naturskydd, inlärningsmekanismer i djurgrupper och det sätt på vilket politiska beslut reagerar på ny kunskap.

Den ovanliga vanan att äta tryffel fick snabbt konkreta konsekvenser utanför skogen. I området Djéké Triangle fanns det planer på att utöka turistinfrastrukturen. När data hade samlats in stod det klart att det var just där som gorillorna oftast använde sitt „underjordiska skafferi”.

Lokala myndigheter och parkförvaltare beslutade därför att flytta en del av investeringarna till andra platser för att inte störa den nyligen beskrivna födoinsamlingspraxisen. En svamp som normalt bara förekommer i mykologers anteckningar blev plötsligt ett argument i diskussioner om naturskydd och turismutveckling.

Detta steg visar att naturbevaringsstrategi i allt högre grad tar hänsyn till inte bara arternas antal, utan också deras beteende – inklusive kulinariska vanor. Att förstöra de platser där gorillor gräver efter tryffel skulle innebära förlusten av något långt mer än ytterligare en kaloriakälla. Om vi accepterar att vissa primatbeteenden har kulturell karaktär måste vi skydda dem som ett arv – något som kan gå oåterkalleligt förlorat om en viss population försvinner eller dess omgivning förstörs.