Ett silvermynt som samlar damm — men har verkligt värde

Det silverfärgade 5-francsmyntet från perioden 1959–1969 var en gång ett helt vanligt betalningsmedel i Frankrike. Idag accepterar ingen affär det som betalning, men på samlarmarknaden och hos uppköpare av ädelmetaller kan det mycket väl ge en rejäl avkastning.

Många människor är helt enkelt inte medvetna om att de i gamla askar på vinden eller i bortglömda lådor kan ha mynt som de för länge sedan har avskrivit som värdelösa. Men just bland dessa till synes obetydliga mynt kan det gömma sig ett silver 5-francs mynt vars faktiska värde vida överstiger det ursprungliga nominella värdet. Medan vanliga exemplar säljs för ett par hundra kronor kan sällsynta årgångar från 1959 nå upp till fem eller sex tusen kronor.

Franska mynt från före eurons införande är inte längre lagliga betalningsmedel. Deras pris beror därför inte på vad som en gång stod präglat på baksidan, utan på två faktorer: innehåll av ädelmetall och sällsynthet. Det är grundregeln inom numismatik, som bekräftas av officiella institutioner som centralbanker och professionella mynthandlarföreningar. Silver 5-francs mynt från 1959–1969 säljs typiskt för ett par hundra till tusen kronor styck, medan extraordinära exemplar från 1959 kan uppnå upp mot fem eller sex tusen kronor.

Så känner du igen ett värdefullt 5-francs mynt

Den mest efterfrågade varianten är det silverpräglat 5 francs som slogs mellan 1959 och 1969. Det har en rad kännetecken som kan verifieras hemma utan specialutrustning — bara en enkel kökvåg räcker. Myntets diameter är cirka 29 millimeter och vikten 12 gram. Just vikten är den avgörande parametern som skiljer silvervarianten från den senare utgåvan gjord av en annan legering.

Myntets sammansättning motsvarar en finhet på 835, vilket betyder cirka 10 gram rent silver. Kanten är slät med inskriptionen Liberté Égalité Fraternité åtskild av stjärnor, och texten är upphöjd. På framsidan ses en kvinnogestalt som sår korn — designad av den kände gravören Oscar Roty. På baksidan framgår valören 5 F, ett ymnighetshorn och en fågel samt en komposition med ax, oliv- och ekgren.

Dessa detaljer är karakteristiska för den aktuella serien och hjälper till att skilja den från andra mynt. Experter rekommenderar särskilt att kontrollera vikt och kant, eftersom dessa element mest tillförlitligt avslöjar silverversionens äkthet. Om du har en gammel metalläska eller en burk full av småpengar från före denominationen är det definitivt mödan värt att gå igenom dem grundligt.

Se upp för liknande mynt präglade efter 1970

Efter 1970 kom ett 5-francs mynt i omlopp med ett mycket liknande utseende, men präglat i en koppar-nickellegering. För den oinitierade är det vid första anblicken nästan identiskt, men prisskillnaden kan vara betydande. Varianten utan silver hamnar primärt hos uppköpare till priset för vanlig metall eller väcker ingen interest alls hos samlare.

Det finns två snabba tester för att skilja dem åt: vikt och kant. Silverversionen väger 12 gram, koppar-nickel bara cirka 10 gram. På silvermyntets kant finns en upphöjd inskription med devisen, medan den senare versionen har en räfflad kant utan text. Ett tredje sätt att filtrera på är helt enkelt präglingsdatumet. Om du kan se ett årtal mellan 1959 och 1969 på myntet är sannolikheten mycket hög för att du håller silver i handen.

Viktiga kännetecken att kontrollera:

Vikt på exakt 12 gram för silvervarianten
Upphöjd inskription Liberté Égalité Fraternité på kanten
Prägningsår mellan 1959 och 1969
Myntdiameter på cirka 29 millimeter
Kvinnogestalt som sår korn, designad av Oscar Roty, på framsidan
Ymnighetshorn och fågel på baksidan
Silverfinhet på 835
Slät kant utan räfflor

Vad är myntet verkligen värt?

Priset på varje silver 5-francs mynt består av två element: själva metallvärdet och den så kallade numismatiska premien. Det vill säga det belopp en samlare betalar för sällsynthet, den specifika årgången och bevaringstillstånd. De vanligaste exemplaren från 1960-talet uppnår typiskt ett pris över metallvärdet enbart, men det är exemplar från årgången 1959 som verkligen kan förvandla en låda till en liten skattkista.

Här handlar det om mynt med mycket låg upplaga, präglade så att säga på prov innan full produktion sattes igång. Det är just dessa som uppnår flera tusen kronor på samlarnas auktioner. Bevaringstillståndet är avgörande: även minimal nötning på detaljer kan reducera värdet med hundratals kronor, i extrema fall till och med tusentals. Numismatiker använder förkortningar för att beskriva myntens kvalitet, från kraftigt slitna exemplar till nästan perfekta.

De vanligaste beteckningarna du kommer att stöta på är: B för ett exemplar i dåligt skick med kraftigt utsuddad mönster, lämplig främst för silverskrot. TTB betecknar ett mynt i rimligt gott skick med läsbara detaljer men tydliga bruksspår. SUP betyder mycket fint skick med endast lätt nötning på mönstrets högsta punkter. SPL eller FDC anger nästan mynttillstånd — myntet ser ut som om det just har lämnat myntverket.

Steg för steg: Så kontrollerar du om myntet från lådan är något värt

Den som hittar en ask full av gamla mynt behöver inte genast springa till en specialist. Det kan mycket väl löna sig att göra en enkel sortering hemma först. Välj ut alla mynt med valören 5 francs och lägg åt sidan de som har årtal före 1970. Kontrollera kanten för att se om det finns en inskription eller bara räfflor. Placera myntet på en kökvåg och läs av resultatet. Cirka 12 gram talar för silver.

Undersök mönsterdetaljerna noggrant — särskilt ansikte, hår, klädveck och inskriptioner. Ju mer markanta de är, desto bättre. Det är tillräckligt för att sortera bort de flesta värdelösa exemplaren och behålla endast de som en numismatiker eller silveruppköpare potentiellt skulle ha intresse av. Nästa steg är konsultation. I större städer finns numismatiska butiker och uppköpare av ädelmetaller där medarbetarna gratis ger en preliminär värdering.

Det kan löna sig att inhämta två oberoende värderingar, särskilt om du stöter på årgången 1959, eller myntet ser ovanligt fräscht ut. Det vanligaste misstaget ägare begår är att rengöra myntet innan besöket hos en expert. I praktiken leder det till en betydande värdeförlust. Aggressiva metallpolermedel och hemmagjorda trick med bikarbonat, tandkräm eller vinäger tar bort den naturliga patinan, som för samlare är beviset på myntets äkthet och ålder.

Resultatet kan bli en förstörd myntyta och ett prisfall på helt upp till hälften. Det är mycket bättre att visa myntet i det skick det låg i lådan. Experter understryker att oprofessionell rengöring är en av de primära orsakerna till värdefall hos annars värdefulla mynt. Låt därför myntet vara som det är och överlåt eventuell behandling till fackmän.

Varför är detta relevant i Sverige?

Även om det handlar om gamla franska franc-mynt är ämnet inte förbehållet folk bosatta i Frankrike. Massemigration, säsongsarbete, turism och familjeutflykter innebar att sådana mynt hittade vägen till hushåll i hela Europa. De kom ofta hem som souvenirer från resor, hamnade i samlingar av mynt från olika länder eller är efterlämnade av familjemedlemmar som arbetade utomlands på 1960- och 1970-talen.

I praktiken betyder det att ett silver 5-francs mynt idag kan ligga i en låda i en lägenhet i Uppsala lika väl som i en parisisk bostad. Det är därför definitivt mödan värt, när man städar upp, flyttar eller tömmer en avliden släktings bostad, att gå igenom alla burkar och glas med småmynt och kontrollera om det gömmer sig ett karakteristiskt mynt med kvinnogestalten som sår korn. För många kommer det bara att resultera i ett kort besök hos en uppköpare med några mynt som tillsammans täcker en inköpstur eller en tank bensin.

För de få lyckliga som stöter på en välbevarad årgång 1959 kommer beloppet att vara markant högre och kan påminna om en liten bonus eller en extra semesterbudget. Denna historia illustrerar också något annat: små föremål som i åratal har betraktats som värdelöst innehåll i en låda kan få ett nytt liv när man betraktar dem med ögonen på någon som känner till samlarmarknadens realiteter och metallpriser. Ett gammalt mynt som ingen längre använder för betalning kan bli ett helt konkret stöd till hushållsbudgeten — förutsatt att det hamnar i rätt händer och inte förstörs av oöverlagt rengöring eller en förhastad försäljning på en loppmarknad.