En pulserande signal från rymden utmanar forskarna

Radioteleskop i Australien har registrerat en pulserande signal från yttre rymden som upprepar sig med perfekt regelbundna intervaller och inte stämmer överens med någon känd typ av stjärna. Upptäckten har skickat chockvågor genom den astrofysiska forskarvärlden.

Forskarna har gett objektet namnet ASKAP J1424. Denna ovanliga källa till radiovågor kan antingen vara ett extremt exotiskt system med en vit dvärg, eller representera en helt ny typ av kosmiskt objekt vars fysiska natur fortfarande väntar på en förklaring.

Att upptäcka en sådan signal är långt ifrån vardagsmat. De flesta kända radiokällor i universum pulserar betydligt snabbare — pulsarer sänder ut pulser varje sekund eller ännu oftare. Den långa perioden på 36 minuter hos ASKAP J1424 pekar på en fundamentalt annorlunda mekanism.

Forskare från Australian SKA Pathfinder analyserade tio timmars observationsdata och stötte på en signal som betedde sig som en kosmisk fyr, som tändes och slocknade i exakt samma intervall — åtta dagar i sträck.

Så här och var upptäckte forskarna källan ASKAP J1424

Källan upptäcktes med hjälp av radioteleskopenätverket Australian SKA Pathfinder, som är placerat i den ödsliga delen av Västaustralien. Det är en del av det omfattande programmet Evolutionary Map of the Universe, som systematiskt skannar enorma delar av himlen och letar efter variabla eller kortvariga radiosignaler.

I januari 2025 koncentrerade sig astronomerna på att analysera cirkulär polarisation av radiovågor. Det var just i dessa data som en anmärkningsvärt kraftfull signal dök upp från det område som betecknas ASKAP J1424. Den upprepade sig regelbundet med ett intervall på flera tiotals minuter utan tecken på instabilitet.

Studiens resultat publicerades på servern arXiv i början av mars 2026. De drog genast uppmärksamhet från forskargrupper som sysslar med stjärnor med extrema magnetfält och exotiska dubbelstjärnesystem. Enligt experter hör ASKAP J1424 till kategorin så kallade långperiodiska källor — en klass av objekt som vi ännu inte har kartlagt fullständigt.

Teleskopen i Australien använder avancerade metoder för detektion av strålningspolarisation. Denna teknik gör det inte bara möjligt att lokalisera källan, utan också att avslöja detaljer om strukturen hos magnetfältet i dess omgivning. I fallet ASKAP J1424 visade det sig att polarisationen närmar sig hundra procent — ett extremt högt värde.

Vilka egenskaper gör ASKAP J1424 till ett vetenskapligt mysterium

Den mest iögonfallande egenskapen hos objektet är dess period på omkring 2147 sekunder, motsvarande ungefär 36 minuter. Sett i förhållande till kända kosmiska objekt är detta ett mycket långt intervall. Klassiska radiopulsarer sänder ut pulser varje sekund eller kortare, och även magnetarer opererar typiskt i intervallet på några sekunder.

Källan verkar ha upprätthållit en nästan identisk pulsform genom hela åtta dagars oavbruten observation. Forskarna registrerade varken korta pauser, plötsliga ljusstyrkevariationer eller oregelbundenheter som vanligtvis kännetecknar instabila objekt. En sådan kombination av mycket lång period och hög emissionsstabilitet är extremt svår att förklara med standardmodeller för neutronstjärnor.

Den andra egenskapen som bekymrar astrofysikerna är polarisationen av radiovågen. Forskarna konstaterade att signalen genom hela pulsen är nästan hundra procent ordnad. I början antar den en elliptisk form och övergår gradvis till en nästan fullständigt linjär form. Denna ”dansande” ordning av det elektriska och magnetiska fältet tyder på ett mycket starkt och välordnat magnetfält runt källan.

De grundläggande parametrarna för ASKAP J1424, som experter hittills har kartlagt:

Lång period på 36 minuter
Stabila pulser över åtta dagars varaktighet
Polarisation nära hundra procent
Frånvaro av åtföljande signal i synligt ljus och infrarött spektrum
Ingen tydlig optisk motsvarighet i teleskopdata
Mycket välordnad magnetfältsstruktur
Sannolik placering inom vår Galax
Ovanlig kombination av emissionsegenskaper

Sistnämnda karakteristik är avgörande. Även om forskarna använde känsliga optiska teleskop och infraröda observationer, lyckades de inte koppla ASKAP J1424 till någon synlig stjärna eller galax. Objektet existerar för oss nästan uteslutande som en källa till radiovågor.

Kan det vara ett system med en vit dvärg — eller en helt ny objekttyp?

En av hypoteserna i forskningsartikeln antar att ASKAP J1424 skulle kunna vara ett tätt dubbelstjärnesystem med en vit dvärg. En vit dvärg är en ”död” stjärna på storleken av Jorden, men med en massa jämförbar med Solens. Ett sådant objekt har ett starkt gravitationsfält och magnetfält, och dess interaktion med en följeslagarstjärna kan leda till kraftfulla radiovågemissioner.

I detta scenario spelar interaktionen mellan den vita dvärgens magnetfält och följeslagarstjärnans stjärnvind en central roll. En ström av laddade partiklar kan fungera som en ledare, i vilken enorma elektriska strömmar uppstår som genererar radioemission. En period på 36 minuter skulle kunna motsvara den vita dvärgens rotation eller den geometriska arrangemanget av systemets element.

Forskarna understryker dock att de nuvarande uppgifterna inte är tillräckliga för att avgöra om det faktiskt handlar om ett system med en vit dvärg, eller om det är en helt annan typ av radiokälla. Andra möjligheter övervägs också — en mycket atypisk magnetar, en ovanlig pulsar i ett starkt magnetfält, eller till och med en helt ny klass av långperiodiska radioobjekt som hittills har undgått teleskopen på grund av begränsad känslighet och alltför korta observationskampanjer.

Utan en tydlig motsvarighet i andra delar av spektrumet är det svårt att uppskatta objektets avstånd, massa eller galaktiska omgivning. Forskarna avslutade därför den första analysen med ett stort antal möjliga scenarier och ett mycket blygsamt set av hårda observationsdata.

Varför frånvaron av optisk signal komplicerar forskningen så mycket

Inom astronomin ger observationer i många spektralområden normalt möjlighet att ”sammanställa” ett porträtt av ett objekt. I fallet ASKAP J1424 saknas denna lyx. Källan lyser inte tillräckligt i det synliga spektrumet för att kunna identifieras lätt, och den efterlämnar heller inte ett tydligt spår i infraröd strålning.

För forskarna betyder det att de nästan uteslutande måste arbeta med radiodata. Optiska teleskop i Australien och andra platser i världen, som riktats mot ASKAP J1424-området, har inte fångat någon klar punkt som skulle kunna motsvara källan. Detsamma gäller infraröda kameror, som kan avslöja även mycket svaga och kalla objekt.

Denna ”osynlighet” i andra spektralområden tyder antingen på en mycket låg yttemperatur, eller på närvaron av tätt damm och gas som blockerar ljuset. En annan möjlighet är att objektet helt enkelt sänder ut nästan all sin energi precis i radiofrekvenserna — vilket i sig skulle vara mycket ovanligt.

Det team som analyserar data från ASKAP understryker kraftfullt behovet av ytterligare observationer — både en fortsättning av radioövervakningen och en bredare kampanj med användning av andra teleskop. Det planeras flera ytterligare sessioner inom ramen för programmet VAST (Variables And Slow Transients), som just leds av teamet vid Australian SKA Pathfinder.

Hur planerar astronomer att studera ASKAP J1424 vidare

Forskarna ställer sig själva en rad enkla, men avgörande frågor:

Uppträder signalen konstant, eller bara i vissa aktivitetsperioder?
Förändras radiopulsens form över tid?
Kan man i andra spektralområden uppfatta även ett svagt spår av ett åtföljande objekt?
Förekommer det i samma himmelsområde andra, svagare källor med liknande karaktär?
Vad är det exakta avståndet och positionen i Galaxen?
Existerar det liknande objekt på andra ställen på himlen?

Andra fasen av VAST-programmet ska fokusera på områden som är särskilt rika på variabla radiosignaler i vår Galax. Det ger en god möjlighet att ”fånga” ASKAP J1424 i olika aktivitetsfaser. Långsiktiga observationskampanjer kommer att göra det möjligt att verifiera om de åtta observerade dagarna är regeln eller snarare en lycklig tillfällighet.

Forskarna hoppas också på inblandning av ytterligare observatorier. Det planerade Square Kilometre Array i Australien och Sydafrika kommer att erbjuda ännu större känslighet och göra det möjligt att detektera långt svagare signaler. Koordinerade observationer med optiska teleskop som Very Large Telescope i Chile skulle kunna avslöja en eventuell svag motsvarighet.

Vad sådana signaler avslöjar om extrema stjärnsystem

Långperiodiska radiokällor som ASKAP J1424 är fortfarande en mycket sällsynt kategori. Varje ny liknande upptäckt har stor inverkan på modellerna för stjärnornas evolution och deras sena stadier. Det talas normalt om tre grupper av objekt som sänder ut kraftfulla radiovågor: snabba pulsarer med perioder från millisekunder till sekunder, magnetarer med extremt starka magnetfält som roterar var andra sekund, och långperiodiska källor med intervall på tiotal minuter.

Med sin 36-minutersperiod och mycket välordnade polarisation passar ASKAP J1424 bara delvis in i den sista kategorin. Det är just därför den väcker så stort intresse — den antyder att det i vår Galax kan existera hela populationer av objekt som delvis fyller luckan mellan klassiska pulsarer och exotiska system med vita dvärgar.

För dem som inte professionellt sysslar med astronomi är det enklast att föreställa sig ASKAP J1424 som en maritim fyr. Föreställ dig en stjärna eller stjärnans restprodukt som långsamt roterar runt sin egen axel. Dess magnetfält skapar något som liknar två trattar, varifrån strömmar av partiklar och radiostrålning avfyras.

När en sådan ”ljuskägla” passerar i riktning mot Jorden registrerar våra radioteleskop en puls. När strålen avviker från vår observationslinje försvinner signalen. Om rotationen är mycket stabil uppträder pulserna nästan som en klockas tickande. I fallet ASKAP J1424 varar detta tick ovanligt länge, och signalens polarisation avslöjar en mycket välordnad magnetfältsstruktur.

Om ytterligare observationer bekräftar att ASKAP J1424 är ett exempel på en bredare klass av objekt, kommer astronomerna bättre att kunna uppskatta hur ofta stjärnor avslutar sina liv i just sådana exotiska konfigurationer. För forskare inom kosmisk plasma och magnetfält kommer det att utgöra ett naturligt laboratorium för att testa teorier om ledningsförmåga, partikelacceleration och generering av radiovågor under extrema förhållanden. Det är värt att notera att varje förbättring av känsligheten och skanningshastigheten av himlen — som i fallet med ASKAP eller det planerade Square Kilometre Array — öppnar vägen för nya överraskningar som kanske hjälper oss att förstå hur mångfaldiga stjärnornas öden i universum kan vara.