Ett specifikt mynt präglat under 1900-talets andra halva var en gång vanliga pengar för fransmän. Idag har det blivit en av de mest eftertraktade upptäckterna bland samlare och uppköpare av ädelmetaller.

I många hem står det fortfarande glasburkar med gammalt slantgömme från morföräldrar, skokartonger fyllda med gamla sedlar eller gamla burkar proppfulla med mynt som man ”ska räkna igenom en dag”. Just i sådana gömställen ligger det ofta silvermynt med ett nominellt värde på fem franc, som idag är ogiltiga som betalningsmedel, men intressanta av en helt annan anledning.

Familjer kommer ibland med hela liters glasburkar fyllda med mynt från 1960-talet, övertygade om att det bara är sentimentala reliker. Efter värderingen går de hem med flera hundra euro kontant, eftersom uppköparna inte betalar för det tryckta värdet, utan för silverinnehållet. Och ett särskilt mynt från denna period har blivit en riktig numismatisk stjärna.

Forskare och experter från centralbanker är överens om att efter att mynten togs ur cirkulation är det legeringssammansättningen och antalet bevarade exemplar som räknas, inte det gamla nominella värdet. Just därför väcker silvermynten fortfarande stort intresse hos både samlare och metallhandlare.

Därför kan detta mynt vara så mycket värt

Den franska fem franc i silver, präglad mellan 1959 och 1969, är idag ett mynt som kombinerar två värden: ädelmetallen och samlarrariten. Professionella numismatiker bekräftar att mynt i silver fortsatt är mycket efterfrågade på marknaden.

Samlaren tittar på årgången, skicket och detaljerna i präglingen, medan metalluppköparen fokuserar på vikt och den aktuella silverkursen. I praktiken kan detta mynt säljas på två sätt: efter vikt eller med en tydlig samlaröverpremiering.

De mest eftertraktade är exemplar av femfrancsarna i silver från slutet av 1950-talet och 1960-talet, och en riktig pärla är årgången från 1959 i utmärkt skick. Några av dessa mynt präglades i mycket små upplagor, och samlare är villiga att betala betydande summor för exemplar i perfekt tillstånd.

Mynt från 1959 väcker störst entusiasm. När ett mynt från denna årgång är bevarat nästan perfekt kan priset på marknaden nå upp till 200 till 250 euro för ett enda stycke.

Så känner du igen rätt femfrancs

Det avgörande är den specifika mynttypen präglad i silver. Den har en diameter på 29 millimeter, väger 12 gram, och innehållet av rent silver är lite över 10 gram. På framsidan syns den berömda figuren av en kvinna som sår korn, designad av Oscar Roty. På baksidan finns ett stort nominellt ”5 F”, ett ymnighetshorn och en komposition av korn-, oliv- och ekgrenar.

Även myntkanten är karakteristisk. På kanten syns statens motto åtskilt av stjärnor, präglat i tydlig relief, inte vanliga räfflor som på billiga cirkulationsmynt. Detta är ett enkelt test som på några sekunder kan skilja silverexemplaret från senare utgåvor i billigare legering.

För en person utan juvelarvåg hemma räcker det att jämföra det misstänkta myntet med ett annat, väl beskrivet femfrancs. Skillnaden på två gram kan normalt kännas i handen, särskilt om man tar flera stycken på en gång.

Silver eller vanlig legering? Ett enkelt hemmatest

Det finns flera sätt att kontrollera om ditt mynt är tillverkat av silver:

Präglingsår: om myntet visar ett datum mellan 1959 och 1969 finns det stor chans att det är silver
Vikt: silverversionen väger cirka 12 gram, den senare varianten i billigare legering väger bara omkring 10 gram
Myntkant: silvermyntet har en inskription längs kanten, det senare har vanliga ränder
Diameter: originalet mäter exakt 29 millimeter i tvärsnitt
Magnettest: silver är inte magnetiskt, så myntet får inte attraheras av en magnet
Ljud: silvermynt ger en klarare klang när de slås mot varandra
Patina: äkta silvermynt utvecklar en karakteristisk mörk beläggning över tid
Detaljer: på äkta exemplar är präglingsdetaljerna skarpare och djupare

Dessa enkla tester kan utföras hemma utan specialutrustning. Viktskillnaden är ofta tydlig även utan precisionsvåg, och kanten kan kontrolleras med blotta ögat under bra ljus.

Hur mycket kan du faktiskt få för ett sådant mynt

Priset på detta femfrancs är inte fast, eftersom det beror på silverkursen på marknaderna och på det konkreta myntets tillstånd. Under normala förhållanden, vid typiska årgångar från 1960-talet, betalar uppköpare och samlare normalt ett belopp motsvarande mellan fem och femton euro per styck. Man får mer när myntet är markant mindre slitet, med synliga detaljer av figuren och inskriptionerna.

När silvernoteringarna stiger, stiger även ”bottenpriset”, alltså det minimumpris man kan få för försäljning efter vikt. I praktiken kan ett glas med hundra mynt från populära årgångar omsättas till ett ganska ansenligt belopp. Numismatiska affärer betalar ut pengarna kontant, även om det alltid är värt att jämföra flera erbjudanden.

Skillnaden gör varje detalj. Numismatiker använder en skala för att bedöma bevarandetillståndet: från starkt slitet, över anständigt i cirkulation, till nästan myntvärskick. I praktiken räcker ett snabbt visuellt test: om man fortfarande tydligt kan se den översta kanten av ärmen och detaljer i klänningen på kvinnofiguren, är det värt att konsultera en fackman, för det är en signal om högre kvalitet.

Vid särskilt sällsynta årgångar som 1959, där bara några tusen stycken präglades, kan priset stiga markant. Experter från franska auktionshus har dokumenterat försäljningar av exemplar i utmärkt skick för belopp som motsvarar flera hundra euro.

Så kontrollerar du själv om myntet har större värde

En person som hittar en handfull gamla mynt hemma kan börja med en enkel ”teknisk översyn”. Först är det värt att lägga alla femfrancs från före 1970-talet åt sidan, och sedan gå igenom dem med avseende på årgång och tillstånd. Nästa steg är vägning – även en vanlig elektronisk köksvåg kommer att kunna visa skillnaden mellan 10 och 12 gram.

Därefter är det bra att titta i aktuella myntkataloger eller i tabeller utgivna av numismatiska organisationer. Man behöver inte känna till hela historien om franska delmynt – det räcker att kolla några få specifika år och mynttyper. Många uppköpare och affärer med numismatik gör preliminär värdering gratis, så man kan alltid komma förbi med några få stycken och be om en bedömning.

Professionella mynthandlare rekommenderar att dokumentera hittade mynt med foton före eventuell kontakt med uppköpare. Detta ger möjlighet att få en preliminär värdering online och jämföra flera erbjudanden utan att behöva transportera myntsamlingen runt.

Vad du absolut inte får göra med ett gammalt mynt

Den värsta impulsen är ofta önskan att ”fräscha upp” fyndet. Många personer tar till metallpasta, en trasa och ibland till och med sandpapper för att få myntet att glänsa som nytt. I numismatikens värld är detta nästan ett brott – de naturliga åldringstecknen försvinner, den så kallade patinan, och tillsammans med dem en stor del av samlarvärdet.

Professionella handlare erkänner att ett dåligt rensat mynt kan förlora upp till hälften av sitt värde. Repor efter en grov svamp syns genast, och investerare undviker sådana exemplar. Det är säkrare att förvara mynten i en liten plastpåse eller ask och visa dem för en specialist i det skick de hittades i.

Andra misstag inkluderar förvaring i fuktiga miljöer, direkt kontakt med PVC-plast som kan skada silvret, eller blandning av olika metaller i samma behållare. Experter rekommenderar neutral förvaring i papperspåsar eller speciella myntfoldrar.

Vad betyder detta för den genomsnittlige ägaren av gamla mynt

Många svenska familjer har hemma rester från tiden då man reste till Frankrike på semester eller när någon tog med sig ”utländska delmynt” som souvenir. Dessa mynt ligger i åratal i lådorna, eftersom de inte längre gäller som betalningsmedel. Men ett silver-femfrancs från rätt årgång kan tillföra ett ganska behagligt belopp till hushållsbudgeten.

Det är därför värt att gå igenom gamla skokartonger, koffertar efter föräldrarna och souvenirer från resor till Västeuropa. Även om man inte genast hittar den legendariska årgången 1959 i nästan perfekt skick, gör några få mynt från 1960-talet sålda till ett pris högre än bara silvervikten fortfarande skillnad.

Även om du inte planerar att samla på mynt kan en snabb konsultation med en fackman skydda dig mot situationen där ett sällsynt exemplar säljs ”efter vikt” för en bråkdel av dess verkliga pris. Medvetenheten om att ett vanligt ”delmynt från glaset” kan ha dolt värde förändrar sättet vi ser på glömda lådor.