Geologer är överens om en sak: Världskartan vi känner idag utgör bara ett ögonblick i tiden. Kontinenter färdas, oceaner öppnar sig och sluts, bergskedjor reser sig, och hav försvinner. Nya beräkningar målar upp ett fascinerande framtidsscenario 250 miljoner år från nu – jorden samlas återigen till en enda gigantisk superkontinent. Och delar av Europa, särskilt den region vi idag kallar Frankrike, flyttar till en position som kan få avgörande betydelse både klimatiskt och strategiskt.

En ny superkontinent tränger undan Atlanten

För ungefär 200 miljoner år sedan splittrades urontinenten Pangea. Sedan dess har kontinenterna långsamt men oavbrutet drivit isär – bara några centimeter per år, men över geologiska tidsperioder summerar sig detta till enorma avstånd. Utifrån denna kontinentaldrift har forskare tagit fram olika framtidsmodeller. En av de mest kända kommer från geovetenskapsmannen Christopher Scotese och bär namnet Pangea Ultima.

Om cirka 250 miljoner år kan alla dagens kontinenter återigen smälta samman till en enda gigantisk landmassa – Pangea Ultima.

Scenariot ser ut så här: Atlanten, som idag förbinder Europa, Afrika och Amerika, sluts på nytt. Nord- och Sydamerika rör sig sakta mot Afrika och Eurasien. Där det idag finns öppet hav kommer kustlinjer att mötas, bergskedjor vecklas upp och landmassor svetsas ihop.

Indiska oceanen förlorar sin roll som öppet världshav och förvandlas istället till ett stort inlandshav omgivet av land. Regioner vi idag tydligt skiljer åt – som Amerika och Europa, Östasien och östater som Japan – flyttar nära varandra och bildar nya grannskap som idag är nästan omöjliga att föreställa sig.

Så förflyttar sig kontinenterna

Forskarna beskriver bland annat följande geologiska ”omflyttningar” i samband med Pangea Ultima:

Nord- och Sydamerika driver österut och kolliderar med Europa och Afrika.
Atlanten försvinner, och istället bildas ett enormt centralt inland.
Delar av Östasien skjuts närmare Japan och Koreahalvön.
Grönland kopplas starkare till Nordamerika och förlorar sin status som ö.
Medelhavsområdet pressas gradvis ihop vid plattcollisioner och ”stängs” till slut helt.

För dagens människor har detta naturligtvis ingen praktisk betydelse. Under hundratusentals år kommer våra efterkommande eller efterträdararter ha anpassat sig till nya förhållanden många gånger om. Men modellen visar med all tydlighet hur dynamisk jordens yta egentligen är.

Europa flyttar närmare de höga breddgraderna

I Pangea Ultima-modellen ligger en del av nuvarande Europa betydligt längre norrut än idag. Den region vi idag känner som Frankrike vandrar över många miljoner år i riktning mot höga breddgrader, nära det område vi idag förknippar med polcirkeln.

Samtidigt förändras Medelhavsregionens placering dramatiskt. Den afrikanska plattan fortsätter att skjuta sig in under Europa, och det nuvarande Medelhavsområdet pressas ihop och försvinner till slut fullständigt. Mellan de nuvarande kusterna av Sydeuropa och Nordafrika uppstår en landbro istället för hav.

De vi idag känner som ”Medelhavsgrannar” kan i denna avlägsna framtid bli direkta grannar – utan hav emellan sig.

Därmed kommer ett sammanvuxet område bestående av delar av nuvarande Västeuropa och Nordafrika att ligga mitt i superkontinenten. Det nuvarande avståndet mellan exempelvis Spanien och Marocko eller Italien och Tunisien upphävs, och de bildar gemensamma landytor inom superkontinentens gränser.

Klimatchock: När superkontinenten blir en värmugn

Den geologiska omordningen får stora konsekvenser för klimatet. En enorm superkontinent reagerar helt annorlunda på solstrålning och luftströmmar än en ”uppdelad” glob med många oceaner. Klimatmodeller beräknade för bildandet av Pangea Ultima tecknar en mycket hård bild.

Flera faktorer spelar in:

En enda, vidsträckt kontinent värms kraftigt upp i sitt inre, eftersom sval havsluft knappt tränger långt in över land.
Omfattande bergsbildning och frekventa vulkanutbrott skickar stora mängder koldioxid upp i atmosfären.
Solen strålar om 250 miljoner år något starkare än idag, eftersom dess ljusstyrka gradvis ökar över tid.

Klimatforskare förväntar sig därför genomsnittstemperaturer på över 40 grader i stora delar av landarealen. Därtill kommer extrem torka – stora delar av superkontinenten skulle bestå av heta stäpper eller öknar. Många av dagens typiska däggdjur skulle knappast kunna överleva under sådana förhållanden.

Inre delarna av Pangea Ultima skulle sannolikt utgöra ett enormt värmebälte – livsfiendligt för de flesta komplexa organismer.

Varför höga breddgrader kan bli framtidens livsutrymme

Till skillnad från de glödande regionerna i superkontinentens centrum placerar simuleringarna de nordliga randområdena i ett långt bättre läge. Här förblir solstrålningen mindre extrem, temperaturer och nederbörd är mer måttliga, och vatten kan åtminstone säsongsmässigt fortfarande förekomma i tillräckliga mängder.

Den förskjutna placeringen längre norrut ger delar av nuvarande Europa en fördel. Den region vi grovt känner som Frankrike, Benelux, delar av Tyskland och Storbritannien kan, sett från ett pankontinentalt perspektiv, tillhöra ett slags ”klimatrand” – tillräckligt långt från det heta centrumet, men nära nog tidigare havsbassänger och bergskedjekanter där fuktighet samlas.

Kort sagt: Medan endast några få specialiserade arter kanske kan existera i Pangea Ultimas centrum, kan de höga breddgraderna fungera som tillflyktszon. Det gäller inte bara mänskliga efterkommande, utan framför allt djur- och växtarter anpassade till mer tempererade förhållanden.

Möjliga ”hotspots” för framtida livsmiljöer

Modellerna pekar på flera zoner där det även i denna extremt avlägsna framtid kan uppstå förhållandevis levnadsvänliga villkor:

Randområden av superkontinenten nära dåtidens polarregion
Tidigare kustlinjer vid nuvarande Nordatlanten
Ett bälte längs tidigare nordeuropeiska och nordafrikanska områden
Regioner med tillgång till kvarvarande hav eller stora insjöar

Här kan man förvänta sig något lägre temperaturer, tillfällig nederbörd och mer stabila vattenresurser. För komplext liv, som vi känner det, är just detta avgörande.

Vad som döljer sig bakom begrepp som ”plattektonik” och ”superkontinent”

Grunden för dessa prognoser vilar på två centrala begrepp inom geovetenskaperna. Det första är plattektonik: Jordens skorpa består inte av ett enda styvt block, utan av flera stora och många mindre plattor. Dessa ”flak” glider långsamt över den seg-flytande jordskorpan nedanför. Vid deras kanter uppstår klyftor, vulkankedjor eller bergskedjor.

Det andra begreppet är superkontinentcykler: Forskningen anser det givet att en stor del av kontinenterna upprepade gånger genom hundratals miljoner år förenas till en sammanhängande landmassa och sedan splittras på nytt. Pangea var bara det senaste exemplet – innan den fanns det redan andra urkontinenter som Rodinia och Columbia.

Frågan är inte om en ny superkontinent uppstår, utan exakt hur den kommer att se ut.

Flera modeller konkurrerar med varandra, och Pangea Ultima är bara en av dem. Andra scenarier föreställer sig en kontinent centrerad kring nuvarande Stilla havet, och vissa låter Atlanten bestå under längre tid. Gemensamt för dem alla är detta: Den till synes lugna världskartan är en illusion.

Vad vi kan lära oss av detta i nutid

Ingen människa lever tillräckligt länge för att med egna ögon se kontinenterna byta plats. Ändå ger denna blick ut i den extremt avlägsna framtiden intressanta impulser till nutiden. Samma processer som om miljoner år formar en superkontinent orsakar redan idag jordbävningar, tsunamier och vulkanutbrott.

Den som förstår plattektonik och långsiktiga klimattendenser kan bättre bedöma risker för tätbefolkade regioner. Många megastäder ligger vid plattgränser eller i kustzoner som långsamt höjer eller sänker sig. Tanken på en framtida extrem värme påminner oss dessutom om hur känsligt jordens klimatsystem är – inte bara för naturliga faktorer, utan också för människoskapade utsläpp av växthusgaser.

Även om Pangea Ultima ligger långt bortom vår planeringshorisont, visar scenariot med stor kraft: Vår planet är i ständig rörelse. Den välkända världskartan som hänger i klassrummen idag är bara en kort episod i en långt längre historia – fylld med dramatiska vändningar, varav vi endast upplever ett alldeles litet utsnitt.