Det som i decennier betraktades som ett avlägset problem närmar sig nu med skrämmande fart

Vad som länge uppfattades som en bortglömd regions fjärran bekymmer tränger sig nu obehagligt in på 2000-talets verklighet. På Marshallön Runit, en del av Eniwetok-atollen, kämpar en sprucken betongkupol mot två fiender samtidigt: materialets åldrande och den ständigt stigande Stillahavsvattennivån. I dess inre vilar enorma mängder radioaktivt avfall från amerikanska kärnvapenprov – gömt i en konstruktion som från början bara tänktes som en tillfällig lösning.

Så blev en atoll ett oavsiktligt atomlager

Mellan 1946 och 1958 avfyrade USA 67 atombomber i Stilla havet, varav 43 enbart detonerades över Eniwetok-atollen. En av explosionerna, testet med namnet ”Cactus”, sprängde 1958 en krater i korallkalkstenen på ön Runit: omkring tio meter djup, med den karaktäristiska atomsvampen som steg flera kilometer upp i luften.

Cirka tjugo år senare återvände det amerikanska militären och ingenjörer. Deras uppdrag var upprensning. Runit-kratern verkade som den idealiska platsen. Mellan 1977 och 1980 fyllde arbetare mer än 120 000 ton radioaktivt förorenad jord, murbrockr och kontaminerat material från hela atollen ner i fördjupningen.

En bombkrater förvandlades till en betonggrav för kvarlåtenskaperna från 12 års kärnvapenprov.

Däröver gjöts en betongskal: cirka 46 centimeter tjock, med en diameter på omkring 115 meter – som en jättelik grå rustning. Smeknamnet ”The Tomb”, alltså ”graven”, skapade intryck av en slutgiltig och säker försegling.

Men ”graven” har ingen botten. Innehållet vilar direkt på poröst korallklippe. Grundvattnet strömmar med tidvattnet in och ut under kupolen. Redan då var det klart: detta är snarare ett pragmatiskt lock än en permanent deponeringslösning. En tät, nedåt avskärmad konstruktion kom aldrig till stånd.

Sprickor i betongen och frågetecken kring grundvattnet

Mer än fyra decennier senare visar kupolen tydliga tecken på åldrande. Salt luft, tropisk värme och stormar gnager konstant på betongen. Forskare som besöker platsen berättar om synliga sprickor. Amerikanska myndigheter talar om en ”normal åldringsprocess”. Oberoende experter är betydligt mer skeptiska.

Kärnkraftsingenjören Arjun Makhijani sätter ord på grundproblemet: betong håller kanske i decennier, några decennier till, men inte de tiotusentals år där exempelvis plutonium fortfarande är farligt. Och ändå visar sig skadorna redan efter under 50 år.

Den avgörande svaghetspunkten ligger dock under den synliga betongytan. Under kupolen strömmar havsvatten in och ut genom det korallhaltiga underlaget. Just i detta område misstänker forskare ett konstant utbyte mellan det förorenade materialet i kratern och lagunens vatten.

Kemisten Ivana Nikolic-Hughes från Columbia University besökte platsen 2018 och tog prover. Hennes team fann förhöjda strålningsnivåer inte bara direkt vid kupolen, utan även i jorden utanför. Fem olika radionuklider förekom i relevanta mängder utanför själva konstruktionen.

Uppgifterna tyder på att föroreningen inte bara befinner sig under kupolen – den sprider sig genom hela systemet av jord, lagun och grundvatten.

Huruvida betongen redan läcker, eller om belastningen primärt kommer från tidigare kärnvapenprov, är vetenskapligt ännu inte fullständigt klarlagt. Det är däremot klart att barriären mot strålningen inte följer betongkanten. Miljöbelastningen berör hela atollen.

När havsnivån drar i atomgraven

Under lång tid stod Runit som symbol för en historisk skuld – avlägsen, abstrakt och bebodd av några få tusen människor. Det håller på att förändras snabbt, nu när klimatförändringarna får havsnivån att stiga och tropiska stormar att bli kraftigare.

En aktuell undersökning från Pacific Northwest National Laboratory identifierar två drivande faktorer: allt högre stormfloder och en långsamt stigande havsnivå. Båda tillsammans ökar trycket på kupolens underlag och intensifierar utbytet mellan lagun och grundvatten.

Utgångspunkten är allvarlig. Stora delar av ön Runit ligger bara omkring två meter över havsnivån. För Marshallöarna förutspår scenarier att vattnet kan stiga med cirka en meter innan 2100. På en så platt atoll behöver havet inte alls skölja direkt över kupolen för att orsaka skada.

En högre havsnivå ökar trycket på grundvattenlinsen.
Saltvatten tränger längre in i öns inre.
Vattenströmningen under kupolen intensifieras.
Stormfloder kan översvämma betongkonstruktionen direkt.

Varje ovanligt hög flod och varje kraftig storm verkar som en extra stöt mot ett system som redan är under press. Det handlar inte bara om det skrämmande scenariot med en plötslig kollaps. Även en fortskridande genomblötning och gradvis frigöring av radionuklider i lagunen kan på lång sikt orsaka skada – för fisk, koraller och människor.

Människor fångade mellan strålningsrädsla och politiskt dödläge

Eniwetok är inte en obebodd fläck på kartan. I dag bor det igen omkring 600 människor där, cirka 300 av dem direkt på atollen. De fiskar i lagunområdet, använder havet som födokälla, vattenväg och levnadsutrymme.

Runit ligger bara lite drygt 30 kilometer från de samhällen som använder lagunvattnet i vardagen. Många invånare berättar om en ambivalent tillvaro: de vill inte lämna sina hem, men känner att osynliga risker finns där. Berättelser om cancersjukdomar, missbildningar och kroniska åkommor har cirkulerat i decennier.

Därtill kommer perspektivet från dem som själva deltog i ”upprensningen”. Den tidigare amerikanske soldaten Robert Celestial beskriver hur han då körde jord och murbrockr till ön på order, utan att egentligen veta vad han hade med att göra. Senare utvecklade han hälsoproblem. Många av hans kamrater likaså. Först 2023 erkände Washington officiellt denna grupp som ”atomic veterans” – alltså veteraner som var involverade i kärnvapenprov.

För många invånare och tidigare soldater är kupolen inte en teknisk konstruktion, utan ett minnesmärke över mänskliga felbeslut.

Politiskt är situationen komplicerad. Med ”Compact of Free Association” reglerade USA och Marshallöarna de nukleära ersättningarna efter självständigheten 1986. Från amerikanskt håll betraktas räkningen som betald. Marshallöarnas regering argumenterar däremot för att den varken har pengarna eller den nödvändiga expertisen för att ensam lösa ett så komplext problem som Runit.

Det amerikanska energidepartementet understryker att den extra strålningsbelastningen från Runit-kupolen är begränsad jämfört med den redan existerande föroreningen i lagunområdet. Kritiker som Nikolic-Hughes frågar då: om huvudfaran ändå sitter i lagunbotten, varför byggdes betongkonstruktionen överhuvudtaget – och vad är det egentligen som lagras därinne?

Vad som gömmer sig i ”atomgraven” – och vad det kan innebära

Officiellt innehåller kratern primärt förorenad jord, betongmurbrockr och rester från kärnvapenprov. Inofficiellt florerar misstankar om ytterligare, dåligt dokumenterade material: rester från misslyckade försök, högradiativa komponenter och möjligen avfall från andra provsprängningsplatser.

Osäkerheten om det exakta innehållet försvårar varje riskbedömning. För lokalbefolkningen handlar det i slutändan mindre om vilken isotop som mäts i vilken koncentration. De ställer sig frågor som:

Är fiske i lagunområdet säkert på lång sikt?
Hur reagerar havsdjur på en varaktig lågdosstrålningsbelastning?
Vad händer vid en extrem storm som översvämmar stora delar av atollen?

Radionuklider kan anrikas i näringskedjor. Några avlagras i sedimentet, andra cirkulerar länge i vattnet. Effekten beror i hög grad på dos, exponeringstid och befolkningens levnadssätt. Den som äter mycket lokalt fångad fisk och dagligen använder lagunens vatten är potentiellt mer belastad än någon som bara är på kortvarigt besök.

Vad detta ”avlägsenhetsproblem” betyder för resten av världen

Ärendet Runit är ett exempel på en dubbel verklighet: 1900-talets atompolitik möter 2000-talets klimatrealitet. Stigande hav, kraftigare stormar och allt tätare kustbebyggelse påverkar gamla kvarlåtenskap som aldrig var planerade för sådana förhållanden.

Liknande frågor uppstår vid andra platser: sänkta tunnor med radioaktivt avfall, tidigare provsprängningsområden och nedlagda reaktorer nära kusten. Det som blir synligt vid Runit låter sig överföras: konstruktioner som framstod som säkra i decennier kommer under press under nya miljöförhållanden.

För Marshallöarna handlar det inte bara om teknisk upprensning. Det handlar också om erkännande, ansvar och långsiktigt stöd. Kupolen på Runit visar hur tätt sammanvävda klimatpolitik, atomhistoria och rättvisefrågor är – och hur svårt det är att ”begrava” tidigare beslut i en varmare, högre och mer oförutsägbar värld.