Långt nere vid Norges kust förfaller en gammal atomubåt – och dess reaktor följer med

Vad som händer där nere kan ingen se från ytan. Nästan 1 700 meter under havets yta vilar en sovjetisk ubåt från kalla kriget på botten av Norska havet – och den håller sakta på att falla sönder.

Under decennier betraktades vraket som ett problem man kunde skjuta på framtiden. Nu visar nya mätdata något oroväckande: Från den sprängda reaktorn sipprar radioaktiva ämnen ut med jämna mellanrum – i mängder som får även erfarna forskare att dra efter andan.

Olyckan 1989 – och varför den fortfarande får konsekvenser idag

I april 1989 började den sovjetiska atomubåten K-278 ”Komsomolets” brinna i Nordatlanten. Besättningen förlorade kontrollen efter branden, och ubåten sjönk ner till cirka 1 680 meters djup i Norska havet. Mer än 40 sjömän omkom, medan resten räddades under dramatiska omständigheter.

Till skillnad från många andra skeppsvrak låg det från början ett extra hot på botten: en atomreaktor ombord. Den hade gjort ubåten till ett av de mest avancerade farkosterna i sin tid – och gör den idag till en smygande farokälla.

Norska myndigheter och forskningsfartyg har övervakat ”Komsomolets” regelbundet sedan 1990-talet. Under lång tid var det oklart exakt hur mycket radioaktivitet som faktiskt sipprade ut. Först en ny analys av mätserier, som publicerades i en facktidskrift 2026, ger en betydligt tydligare bild.

Analysen visar: Reaktorn i vraket är otät – och har frisläppt radioaktiva ämnen med jämna mellanrum i mer än 30 år.

Så här förfaller reaktorn långsamt på havsbotten

På 1 680 meters djup råder ett enormt tryck, temperaturerna är låga, och korrosionen arbetar oavbrutet. Metall, packningar och svetsfogar – allt åldras där nere, bara långsammare synligt än i fri luft.

Med hjälp av dykrobotar och provtagningar kunde forskarna kartlägga exakt var strålningen sipprar ut. Två områden är särskilt anmärkningsvärda:

Ett gammalt ventilationsrör i skrovet
Området kring reaktorkompartmentet

Här stiger med jämna mellanrum så kallade ”fanor” av radioaktivt vatten uppåt. De är tidsbegränsade och fungerar inte som en konstant källa, utan snarare som stötvisa utsläpp. Mätningar visar tydligt förhöjda koncentrationer av olika radionuklider.

Vilka ämnen som sipprar ut

I vattenprover runt vraket fann forskarna främst fyra radioaktiva grundämnen:

Strontiumisotoper
Cesiumisotoper
Uran
Plutonium

Strontium och cesium sticker särskilt ut. Deras koncentrationer i det omedelbara närområdet av ubåten var tidvis:

Upp till 400 000 gånger högre än normalt för strontium
Upp till 800 000 gånger högre än normalt för cesium

Sådana siffror låter katastrofala – men gäller här för bittesmå vattenmängder direkt vid vraket, som späds ut mycket snabbt i det öppna havet.

Hur farlig är strålningen för havet och människor?

Forskarna meddelar en försiktig lugnande besked: I en större radie kring vraket ser de för närvarande ingen akut krissituation för havsmiljön. De radioaktiva ämnena blandas snabbt upp med det kalla djuphavsvatten och sprids över stora områden, varvid koncentrationen relativt snabbt faller under kritiska gränsvärden.

Undersökningar av organismer direkt vid vraket – som svampar, kallvattenkoraller och havsanemoner – visar visserligen lätt förhöjda cesiumvärden. Men experterna ser inga synliga skador, missbildningar eller massdöd av djur. Sedimenten i omgivningen är heller endast svagt kontaminerade.

För fiskebestånd, fiske och därmed konsumenter i Mellaneuropa utgör det enligt den aktuella bedömningen ingen mätbar risk. De utspädda mängderna når endast kustvatten i starkt försvagad form, om de överhuvudtaget kan påvisas.

Varför forskarna ändå förblir oroliga

Den egentliga oron handlar mindre om nutiden och mer om framtiden. Reaktorn och bränslematerialen är gamla, och skrovet fortsätter att åldras. Det som idag bara sipprar ut sporadiskt, kunde en dag uppstå i långt större omfattning – till exempel om delar bryts upp i stor skala.

Tre faktorer driver denna osäkerhet:

Fortsatt korrosion av reaktorhölje och rörledningar
Möjliga mekaniska belastningar från undervattensskred
Långsiktig osäkerhet om tillståndet hos bränslestavar i det inre

”Komsomolets” är mindre en tickande bomb och mer en långsamt rostande strålkälla – med ett förlopp som ingen kan förutsäga exakt.

Varför vraket inte bara bärgas

Den uppenbara frågan infinner sig: Varför lyfter man inte bara upp ubåten och omhändertar reaktorn säkert på land? Svaret är komplext – och nedslående.

För det första ligger vraket extremt djupt. 1 680 meter kräver specialutrustning, stora kostnader och enorma risker. Även en detaljerad undersökning med robotfarkoster kräver kostsamma expeditioner.

För det andra är skrovets tillstånd känslig. En bärgningsaktion kunde riva upp delar av vraket och kortsiktigt frigöra långt större mängder radioaktivitet än de nuvarande läckorna. Därtill kommer nödvändiga politiska förhandlingar mellan Norge, Ryssland och övriga kuststater.

Av dessa skäl satsar myndigheterna tillsvidare på en alternativ strategi:

Regelbundna mätkampanjer vid och omkring vraket
Övervakning av strömsystemen i regionen
Modellberäkningar över hur eventuella större läckor skulle spridas

Ett arv från kalla kriget – och långtifrån ett enskilt fall

”Komsomolets” är inte det enda atomförorenade vraket i nordiska farvatten. Från upprustningstidens dagar ligger åtskilliga ubåtar, reaktorer och tunnor med radioaktivt material i arktiska hav och randhaven i Nordatlanten.

De flesta av dessa objekt förlorar långsamt sin täthet. Många befinner sig i svårtillgängliga regioner – exempelvis nära polarområdet eller på mycket stora djup. För kuststater som Norge innebär det en permanent uppgift: mäta, bedöma och löpande omberäkna.

För utomstående framstår detta ofta som hantering av en osynlig fara. Detta arbete blir först synligt när nya studier publiceras – som nu i fallet med ”Komsomolets”.

Vad begrepp som cesium och strontium egentligen betyder

Cesium-137 och Strontium-90 är typiska fissionsprodukter i atomreaktorer. De uppstår när uran eller plutonium klyvs i reaktorn. Båda har halveringstider på omkring 30 år och förblir därmed relevanta i flera årtionden.

Om de tas upp i större mängder i organismer, kan de belasta ben, muskler eller organ och på lång sikt öka cancerrisken. Just därför undersöker forskarna även de minsta extrakällor i havet mycket noggrant – även när den akuta faran är begränsad.

Vad studien betyder för vardagen i Mellaneuropa

För människor i Tyskland, Österrike eller Schweiz förändrar den nya bedömningen av ”Komsomolets” tillsvidare ingenting. Fisk från Nordsjön eller Nordatlanten betraktas fortfarande som säker. Gränsvärdena för radioaktivitet i livsmedel är fortfarande långt ifrån att överskridas, eftersom de uppmätta läckorna sprids och späds ut kraftigt.

Ärendet visar snarare hur länge beslut fattade under kalla kriget fortfarande sysselsätter oss. Reaktorer som då gällde som teknologiska mästerverk, ligger idag som bräckliga stållådor på havsbotten. De avger med oregelbundna mellanrum små mängder strålning – och tvingar stater och forskare till årtionden av varaktig vaksamhet.

För miljöpolitiken har det en tydlig konsekvens: Den som idag överväger nya atomprojekt, ubåtar eller flytande reaktorer, måste ställa frågan om vad som händer med dem om 30, 50 eller 80 år. För som ”Komsomolets” visar, slutar en reaktorolycka inte med fartygets sjunken. Den börjar ofta bara ett nytt, mycket långt kapitel.