Ett internetprojekt skriver rymdhistoria

Ett globalt datorprojekt har genomfört vad som möjligen är den mest grundliga sökningen efter utomjordisk intelligens någonsin. Resultatet? Hundra gåtfulla radiosignaler som forskarna inte genast kan förklara. De kan visa sig vara triviala störningar – eller de första svaga tecknen på en främmande civilisation.

SETI@home – ett namn många PC-användare från 2000-talet fortfarande minns – var långt mer än ett nördigt skärmsläckarprogram. Bakom det låg ett gigantiskt experiment: Miljontals frivilliga datorer världen över genomsökte radiodata från det legendariska Arecibo-radioteleskopet efter spår av främmande teknologi.

Sedan 1999 har projektet samlat miljarder potentiella signaler. Den saknade länken var länge en systematisk och enhetlig analys av alla dessa fynd. Det är först två vetenskapliga artiklar från 2025 som nu drar en samlad slutsats och levererar en sorts slutgiltig redovisning för projektet.

SETI@home har filtrerat fram de 100 mest intressanta radiosignalerna ur 12 miljarder kandidater – resten betraktas som förklarade störningar.

Forskarna vid University of California i Berkeley beskriver det som den mest känsliga sökningen efter smalbandiga radiosignaler som någonsin genomförts över stora delar av himlen. Smalband betyder: ett extremt snävt frekvensområde – som en tunn streck i bruset. Precis det skulle man förvänta sig från en teknisk sändare.

Så sorterade forskarna materialet

Arecibo-teleskopet fångade genom åren en konstant ström av radiovågor. Däri gömmer sig naturliga källor som pulsarer, gasmoln och solaktivitet – samt massor av jordbaserade störningar från satelliter, radar, radiosignaler och till och med trasig elektronik. Allt detta skulle bort innan man på allvar kunde börja tänka på rymdvarelser.

Nya algoritmer för gammal data

De två vetenskapliga arbetena beskriver i detalj hur teamen gick tillväga. I stora drag kördes datan genom flera filtreringssteg:

Registrering av smalbandiga ”blips” – korta energitoppar på en bestämd frekvens
Jämförelse med kända satellitbanor och jordbaserade radiotjänster
Sökning efter mönster som överensstämmer med typiska störningar
Jämförelse över olika observationstidpunkter och -riktningar

Endast det som klarade dessa steg fick bestå. Från de ursprungliga cirka 12 miljarder signalerna stod det till slut bara omkring 100 kandidater kvar som det inte omedelbart finns någon teknisk förklaring till.

Forskarna understryker: Om det hade gömt sig en stark, bestående konstgjord signal i den genomsökta datan, skulle SETI@home med stor sannolikhet ha hittat den.

Därmed sätter de en viktig måttstock: Sökningens känslighet definierar från vilken signalstyrka man kan säga – i detta område sänder ingen enligt mänskliga standarder, eller åtminstone extremt svagt.

Mellan stolthet och tyst besvikelse

På det mänskliga planet är slutsatsen tvetydig. Å ena sidan kan teamet med rätta kalla sig rekordhållare: Aldrig förr har någon avsökt så stora delar av himlen så noggrant efter smalbandiga radiosignaler.

Å andra sidan uteblir den stora sensationen. Inget tydligt ”vi är här”-meddelande från ett främmande solsystem, ingen signal som klart skiljer sig från allt människoskapat och naturligt.

Vissa av de involverade forskarna talar öppet om en viss besvikelse. Den som stirrar så länge ut i den kosmiska etern hoppas naturligtvis på det stora fyndet. Samtidigt varnar teamet för försiktighet: Under de tidiga åren tvingades de av kostnads- och beräkningskraftsskäl fatta hårda beslut om vad som skulle behållas.

Tidigare filter kasserade data som man med dagens beräkningskraft kanske skulle ha behandlat annorlunda – en kvarstående risk för förbisedda signaler finns fortfarande.

Just denna punkt oroar forskarna. De frågar sig hur mycket potentiellt intressant material som gick förlorat under reduktionen av datamängden. En fullständig omstart med modern teknologi skulle teoretiskt vara möjlig, men i praktiken extremt kostsam.

Vad gör egentligen en signal ”misstänkt”?

De återstående 100 kandidaterna är ingen rykande pistol. De är snarare en att-göra-lista för de kommande åren med anteckningar som: ”Ser märklig ut – behöver mätas ännu noggrannare.”

För att ta en signal på allvar förväntar sig forskarna att den uppfyller flera kriterier:

Den verkar komma från en tydlig riktning på himlen
Den befinner sig på en extremt smal frekvens
Den dyker upp upprepade gånger – idealt vid olika observationer
Den passar inte till kända satelliter, radarsystem eller radiotjänster
Den visar eventuellt ett mönster, exempelvis periodiska variationer

De 100 SETI@home-signalerna uppfyller bara en del av dessa kriterier. Oftast saknas upprepningen – många ”blips” har bara observerats en enda gång. Det gör en entydig bedömning svår. Ett klassiskt problem som också uppstod vid tidigare kandidater, som den berömda ”Wow!”-signalen från 1977.

Vad händer nu med de 100 signalerna?

Avslutningen av SETI@home betyder inte slutet på sökningen. Tvärtom: De nu offentliggjorda uppgifterna och programmen är fritt tillgängliga. Andra grupper kan undersöka kandidaterna med nya teleskop eller fräscha metoder.

Aktuella projekt satsar starkt på artificiell intelligens och maskininlärning. Algoritmer ska känna igen mönster som klassiska filter har svårt att fånga. Nya observatorier som MeerKAT i Sydafrika eller det planerade Square Kilometre Array (SKA) erbjuder dessutom långt större datamängder och finare upplösning.

Samtidigt förskjuts fokus något: Utöver radiosignaler riktas blicken mot optiska blixtar, laserpulser och ovanlig infraröd strålning. Även dessa skulle kunna utgöra möjliga signaturer från teknologi – exempelvis gigantiska solkraftverk i omloppsbana kring främmande planeter.

Vad den ”kosmiska tystnaden” ändå avslöjar

Många lekmän tänker: Inga tydliga signaler, alltså inga rymdvarelser. I forskningsmiljön ser man mer nyanserat på det. Det uteblivna resultatet är i sig en form av information.

I de observerade himmelsområdena verkar det inte finnas någon bestående, stark radiosändare på våra föredragna frekvenser
Tekniska civilisationer kan vara mycket sällsynta – eller extremt långt borta
Främmande kulturer använder möjligen kommunikationsformer vi inte ens letar efter: tätt buntade lasrar, helt andra frekvensområden eller andra fysikaliska effekter

Därav följer hårda gränser för siffermodeller: Hur många civilisationer skulle vår Vintergata realistiskt kunna hysa? Hur stor är sannolikheten att två tekniska arter överlappar tidsmässigt och dessutom använder samma typ av radioteknik?

Varför sökningen efter rymdvarelser fortsätter ändå

Fascinationen förblir enorm eftersom frågan är så fundamental: Är vi ensamma? En entydig signal skulle skaka vår självbild, våra religioner och vår politik. Forskare argumenterar därför för att det är mödan värt att fortsätta lyssna tålmodigt i årtionden.

Samtidigt medför sökningen helt jordnära framsteg: Förbättrad radioteknik, nya metoder för analys av big data och robusta algoritmer mot störningar. Många av dessa verktyg hittar sedan vägen till helt andra områden – från medicinsk bilddiagnostik till satellitkommunikation.

Ett begrepp dyker ofta upp i detta sammanhang: ”technosignatur”. Det täcker alla mätbara spår från främmande teknologi – radiosignaler, laserblixtar, konstgjorda gaser i främmande atmosfärer och kanske även reflekterande megastrukturer i omloppsbana. Perspektivet vidgas alltså: Inte bara en radiosändare kan avslöja att det där ute finns någon som är aktiv.

För intresserade lekmän förblir SETI@home en symbol: Tanken att miljontals människor med sina hemdatorer bidrog till en kosmisk sökning har präglat en hel generation. Framtida projekt skulle kunna utveckla liknande deltagandemodeller för AI-drivna analyser eller klassificering av signaler.

Om det faktiskt gömmer sig en främmande röst bland de 100 gåtfulla radiosignalerna kanske aldrig blir helt klarlagt. Icke desto mindre markerar denna slutliga analys en vändpunkt: Sökningen efter intelligens i universum blir mer professionell, mer datahungrig – och samtidigt mer mänsklig, eftersom den visar hur envist vi söker svar på universums allra största frågor.