Så här hamnade ett par sneakers på en bosnisk marknad

Allt började med en enkel fråga: ”Var hamnar egentligen mina gamla kläder som jag donerar?” Den frågan utvecklades till en sorts undercover-undersökning tvärs över Europa. När dammet lagt sig stod Deutsches Rotes Kreuz – tyska Röda Korset – och var tvungna att förklara sin verksamhet inför allmänheten. Och många donatorer fick inse att deras föreställning om klädinsamlingarna inte riktigt stämde överens med verkligheten.

En oansenlig container i Starnberg vid München

Startpunkten var en helt vanlig klädinsamling i Starnberg bei München. Den tyska influencern Moe, som främst är aktiv på sociala medier, lade ett par sneakers i containern – med en Apple AirTag gömd i innersulan. Målet var att följa donationens väg i realtid.

Via Apples ”Hitta”-app registrerade han skornasresa kontinuerligt. Han hade förväntat sig en kort resa: ett sorteringscenter, kanske ett lager och därefter vidarebefordran till behövande människor i närområdet. Kartan visade något helt annat.

Start i Starnberg bei München
Vidare transport till Österrike
Genomkörning av Slovenien
Transit genom Kroatien
Slutdestination: en marknad i Bosnien-Hercegovina

Under flera veckor hoppade AirTag-signalen från land till land. Ingen direkt hjälptransport – utan en komplex logistikkedja som normalt bara insiders känner till.

Ett donerat par sneakers färdades över 800 kilometer och dök till slut upp på en bosnisk marknad – med prisskylt på.

På plats i Bosnien: Donation blir till handelsvara

När signalen äntligen stabiliserade sig i en stad i Bosnien-Hercegovina, bokade Moe helt enkelt en flygbiljett. Han ville se med egna ögon vad som hänt med skorna.

På en lokal marknad hittade han dem: Mitt ibland andra begagnade skor låg hans par – till salu för ungefär tio euro. Moe köpte tillbaka skorna och pratade med säljaren.

Säljaren bekräftade att hans varor kom från Tyskland. För honom handlade det om helt vanliga begagnatmarknadsgrejer som han fick genom mellanhänder. Han visste inget om någon donation och inte heller något om någon hjälporganisation. För marknadshandlaren var det helt enkelt affärer.

AirTag-experimentet sätter tyska Röda Korset i förklaringsnöd

Moe dokumenterade hela historien med kartor, skärmdumpar och videoinspelningar och delade det på sociala medier. Reaktionerna kom snabbt. Tusentals kommentarer, många av dem upprörda: ”Jag trodde mina kläder hjälpte folk här hemma” och ”Varför säljs min donation utomlands?”

Trycket blev så stort att Deutsches Rotes Kreuz offentligt tog ställning. I en utförlig förklaring redogjorde organisationen för vilka vägar klädonationer typiskt tar.

Vad Röda Korset säger om sina klädinsamlingar

Enligt DRK sorteras de insamlade textilierna först. Beroende på skick, årstid och behov följer de därefter olika vägar:

Direkt hjälp: Välhållet och relevant kläder går till behövande människor via utlämningsställen eller sociala second hand-butiker.
Försäljning i begagnatbutiker: Varor hamnar i välgörande butiker där intäkterna finansierar hjälpprojekt.
Export utomlands: Överskott eller kläder som det inte finns behov av lokalt säljs till handlare som tar varorna till regioner med efterfrågan på begagnade textilier.
Återvinning: Oanvändbara plagg skickas till återvinningsföretag som gör fibrer eller trasor av dem.

Röda Korset underströk att intäkterna från försäljning av textildonationer är juridiskt lagliga och finansierar projekt som katastrofberedskap, räddningstjänster och sociala insatser. Handel med begagnade varor har i åratal varit en fast del av finansieringen hos många välgörenhetsorganisationer.

En klädonation betyder inte automatiskt att din tröja hamnar direkt hos en behövande familj. Ofta säkerställer den först hjälpinsatser på omvägar via finansiering.

Donatorernas förväntningar möter hjälplogistikens verklighet

Trots förklaringen förblev många donatorers missnöje stort. Många människor i det tyskspråkiga området förknippar en klädinsamling med en mycket konkret bild: Deras egen jacka värmer på vintern någon i grannskapet som inte har råd med något nytt.

Den faktiska praktiken ser ofta annorlunda ut. En betydande del av varorna hamnar – lagligt – i den internationella handeln med begagnade kläder. I länder som Bosnien, men även i Afrika och Östeuropa, finns stor efterfrågan på billiga begagnade varor.

Det skapar flera konfliktlinjer på en gång:

Känsla av förtroendebrott: Donatorer känner sig lurade när de först via sociala medier får reda på att kläderna säljs och exporteras.
Imageproblem för Röda Korset: Organisationen misstänks för att ”tjäna pengar” på donationer, även om intäkterna används för humanitära ändamål.
Otydlighet kring reglerna: Många vet inte att andra stora organisationer arbetar på samma sätt. Transparent information saknas ofta.

Varför hjälporganisationer överhuvudtaget handlar med begagnade kläder

Bakom kritiken döljer sig en hård verklighet: Humanitär hjälp kostar mycket pengar. Lagerlokaler, lastbilar, medarbetare, katastrofberedskap och vårdinsatser kan inte finansieras enbart av kontantdonationer. Textildonationer är för många organisationer en viktig inkomstkälla.

När kläder inte behövs lokalt, eller utbudet helt enkelt är för stort, uppnår plaggen ofta högre priser utomlands. I vissa länder existerar en stabil marknad för begagnade märkesvaror från Västeuropa. Precis den mekanismen är sannolikt förklaringen till Moes sneakers resa till Bosnien.

Sett från organisationernas perspektiv är det en pragmatisk lösning: Ett par skor som de inte själva kan använda direkt omvandlas till kontanter som kan planeras in i hjälpinsatser. Det blir problematiskt när donatorer inte kan identifiera sig med modellen eftersom de föreställt sig något annat.

Transparens som avgörande punkt: Vad donatorer verkligen vill veta

Fallet visar framför allt ett: Kommunikationen mellan hjälporganisationer och donatorer verkar bristfällig på många punkter. I broschyrer, på containrar och hemsidor står oftast bara kortfattat att donationer ”hjälper” och ”stödjer projekt”. Konkret information om hur många procent av kläderna som delas ut direkt, säljs eller återvinns är sällsynt.

Allt fler människor ifrågasätter detta. I hela Europa växer trycket på organisationer att i detalj redogöra för hur donationsflödena fungerar. Vissa initiativ kräver bindande transparensstandarder, liknande de som redan till viss del existerar inom donationsmärken.

Ju tydligare hjälporganisationer förklarar vad som händer med donationer, desto mindre blir besvikelsen – även när det inte låter romantiskt.

Vad donatorer konkret kan göra

De som vill säkerställa att deras donation lever upp till egna förväntningar har flera möjligheter:

Fråga direkt: Många organisationer besvarar på förfrågan hur deras kläderomlopp exakt fungerar.
Stöd lokala initiativ: Kläddepåer hos kyrkor, matbankerna eller grannskapsprojelekt delar ofta ut direkt i närområdet.
Donera pengar istället för kläder: Kontantdonationer kan användas mer riktat och är lättare att följa upp.
Sortera medvetet: Lägg bara välhållet, säsongsanpassat kläder i containrarna – resten bör återvinnas.

Att använda AirTags eller liknande spårningsenheter som kontrollverktyg skapar visserligen uppmärksamhet, men kan potentiellt också kränka integriteten hos transportörer och mottagare. Den som överväger att göra något liknande bör vara medveten om att spårningsenheter obemärkt kan följa människor som aldrig förväntat sig det.

Vad fallet avslöjar om donationskulturen 2026

Moes experiment träffar en tidsanda där förtroendet för institutioner generellt verkar mer sköra. Många konsumenter researchar själva idag, jämför, undersöker – och förväntar sig samma nivå av öppenhet från välgörenhetsorganisationer som från företag.

Teknik som Apple AirTag sänker tröskeln för sådana ”privatundersökningar” markant. En liten, billig enhet räcker för att synliggöra försörjningskedjor och handelsvägar som tidigare pågick bakom stängda dörrar. För hjälporganisationer betyder det: Föråldrade kommunikationsstrategier kan snabbt bli ett problem.

Det är också anmärkningsvärt att händelsen inte ifrågasätter själva affärsmodellen, utan snarare den bristande öppenheten. Många av de kommenterande signalerade: Hade Röda Korset från början tydligt kommunicerat att en del av donationerna säljs och exporteras utomlands, skulle upprördheten ha varit långt mindre.

En tydlig trend avtecknar sig för framtiden: Den som vill bevara förtroendet i donationsbranschen på lång sikt kommer knappast undan radikal ärlighet – med tydliga siffror, konkreta exempel och enkla, begripliga förklaringar. Då kan en arg shitstorm kanske till och med bli en möjlighet att placera förhållandet till donatorer på en mer solid grund.