När sex månaders foder ska växa fram på tre månader

På sin gård med dikor och kalvar ser Sébastien Renier år efter år hur klimatet gradvis förskjuts. Somrarna blir längre och torrare, och markerna bränns bokstavligt talat sönder. Samtidigt vill han upprätthålla sin produktion utan att hamna i ruinerande foderköp. Hans svar är ett system som ner till minsta detalje är anpassat till foderreserver, djurbestånd och betesutnyttjande.

Den centrala utmaningen på gården är att vallmarkerna ligger på lätta, snabbt uttorkande jordar. Här håller Sébastien omkring 155 dikor av rasen Charolais med uppfödning – en klassisk dikogård, men med en hög produktionsnivå. Besättningstätheten ligger på cirka 1,4 djurenheter per hektar, vilket snabbt blir riskabelt på sådana arealer.

Hans mål: På endast tre månader med gräsväxt lagra in tillräckligt med foder för att ta besättningen genom sex månaders vinter.

De senaste åren har bjudit på torra somrar i rad. Endast 2023 gav lite lättnad. Under övriga år brann arealerna tidigt sönder, och frodiga vallar förvandlades till bruna mattor redan i juli. Har man inga foderreserver på lager måste man köpa in dyrt – till priser som under torrår spränger varje budget.

Parallellt investerar lantbrukaren i teknik och management: artificiell insemination, systematiska dräktighetskontroller och tydliga prestationsmål för kalvarnas vikt och ålder. Allt detta säkerställer produktivitet, men kostar pengar och kräver stabila fodergrunder.

Gården i översikt

Nyckeltalen från gården visar hur stramt det kalkuleras:

155 kalvar per år, Charolais-dikor
Försäljning av ungtjurar vid knappt åtta månader, cirka 450 kg levande vikt
Kviguppfödning till cirka 30 månader, cirka 435 kg slaktvikt
Utgående kor med drygt 520 kg slaktvikt
180 hektar jordbruksmark, varav 150 hektar permanent och växlande gräsmark samt 30 hektar spannmål
Gård med artificiell insemination och systematisk dräktighetskontroll
Cirka hälften av de honliga uppfödningskalvarna kalvar redan vid tvåårsåldern

Sedan 2022 driver Sébastien gården ensam. Den största oron vid starten var likviditetsfrågan: Har vi råd att upprätthålla foder och teknisk standard även under ett dåligt år? För höga djurprestationer kan endast uppnås med stabil försörjning och rätt genetik.

Tidig kalvning vid två år: Färre djur, mer luft i foderbehållningen

En viktig hävstång fann lantbrukaren i sammansättningen av besättningen. En del av kvigorna kalvar redan vid tvåårsåldern. Det minskar antalet ungdjur under uppfödning, som förbrukar foder utan att ännu ha levererat en kalv.

Han satte inledningsvis 20 av 40 kvigor på denna modell och sålde de resterande 20 som överskottsavelsdjur. Därmed sänkte han foderbehovet markant och skapade samtidigt kortsiktig likviditet. Djuren var redan välutvecklade vid inseminationen med vikter på mellan cirka 480 och 530 kilogram några månader innan den första fruktbarhetsbehandlingen.

För att säkerställa den tidiga kalvningen fick de unga kvigorna ett riktat tillskottsfoder bestående av spannmål och proteinrikt foder – cirka ett kilogram per dag. Detta ska säkerställa att de är i optimalt tillstånd vid den första inseminationen och inte halkar efter i utvecklingen.

Tidigt kalvande kvigor sparar foderdjur, men ställer högre krav på avel och management – det finns ingen väg tillbaka när besättningen väl är omlagd.

Trots de positiva erfarenheterna önskar Sébastien inte utvidga systemet till alla djur. En del av kvigorna kalvar fortfarande först vid tre år. Denna grupp betraktar han medvetet som en buffert: Faller ett år mycket torrt ut, eller förskjuts kalvningarna, bevarar han därmed ett säkerhetsbestånd av djur som kan anpassas flexibelt.

Besättningsstyrning: Sänk foderbehovet innan sommaren

En annan nyckel ligger i den tidsmässiga planeringen av kalvningarna. På gården sker alla födslar inom ett snävt tidsfönster mellan början av november och början av januari. Lantbrukaren önskade genomföra den artificiella inseminationen under stallförhållanden, men systemet ger dessutom en annan fördel.

De manliga kalvarna lämnar som regel gården vid sju till åtta månader och omkring 450 kilogram levande vikt – och helst innan den stora sommarhettan sätter in. Därmed faller belastningen på vallarna markant, eftersom korna antingen är uppstallad igen eller inte behöver ge en så intensiv mjölkproduktion.

De honliga kalvarna stannar längre hos korna, typiskt fram till hösten. Allt efter gräsväxten får de ett kompletterande foder, exempelvis i form av en strukturrik mosning. Sedan går de antingen in i egen uppfödning eller till gödning. Kvigor till gödning lämnar gården typiskt strax innan sommaren, likaså med hög vikt och god kvalitet.

Ett ytterligare verktyg är de regelbundna dräktighetskontrollerna. Direkt vid utsläpp på bete undersöker veterinären alla kor. Djur som inte är dräktiga sorteras målmedvetet bort och göds upp till sommaren. En annan kontroll i mitten av juli har till syfte att identifiera kor som har förlorat sin kalv. Även dessa djur tas ut ur besättningen, så att de inte i onödan förbrukar foder.

Gräs som gröda: Vallarna förvaltas aktivt

Hela systemets fundament är fortfarande gräsmarken. Sébastien behandlar sina vallar inte som slumpmässiga naturarealer, utan som en självständig gröda: Han förnyar regelbundet, blandar målmedvetet gräs och klöver och arbetar med kort, intensivt bete.

Den som håller nötkreatur i torrkadrabbade trakter är tvungen att behandla gräs som en högavkastningsgröda – med sortsval, omläggning och förnyelse.

Omkring 70 hektar av gräsarealen är anlagd som tillfälliga vallar med hybridrajgräs och rödklöver. Dessa bestånd ligger normalt två till fem år i jorden innan de förnyas. Orsaken är att endast med en tillräckligt hög halt av baljväxter förblir foderkvaliteten hög, och kvävebidragen från klöver minskar behovet av mineralgödsel.

Lantbrukaren använder ett system med snabba betesrotationer. Djuren vistas endast kort tid på en areal, äter intensivt och drar vidare. Detta ska skona gräsmattan och samtidigt möjliggöra höga torrsubstansutbyten. Bland de viktigaste åtgärderna hör en tidig, högavkastande första skörd på våren.

Under goda år uppnår gården vid den första ensilagesköden sju till åtta ton torrsubstans per hektar. Därefter följer beroende på nederbörd ytterligare skördar med två till fem ton per hektar. Höstutbytena varierar kraftigt. Under mycket torra år väger den sista skörden knappt, medan det under fuktigare perioder fortfarande kan ensileras en betydande mängd.

Egna förråd plus hö utifrån

Med 150 hektar gräsareal för 155 kalvningar arbetar gården i stor utsträckning fodersjälvförsörjande. Men Sébastien förlitar sig inte enbart på det. Han köper regelbundet hö ”på rot” – alltså stående gräs på främmande arealer, som han själv slår och pressar i balar. Därmed säkerställer han ytterligare reserver utan att hamna i extrema nödsituationer när sommaren ännu en gång blir för torr.

Ett par extra balar på lagret är för honom mer än bara en bekvämlighet. Det handlar om att inte gå i panik vid varje varm juni. Med fylldasilon och en reserv av rundbalar sover lantbrukaren bokstavligt talat bättre om natten.

Vad andra gårdar kan lära av detta system

Erfarenheterna från Allier låter sig inte överföras ett till ett till varje gård. Icke desto mindre pekar de på en rad justeringsskruvar som även nötkreatursuppfödare i Sverige kan vrida på, om torra somrar blir normen:

Anpassa djurantalet till foderarealen: En lätt reducerad besättningstäthet kan förhindra dyra inköp under extremår.
Målmedveten reproduktionsstrategi: Tidig kalvning hos utvalda kvigor sparar foderdjur, men kräver strikt selektion.
Koncentrera kalvningarna: Ett samlat kalvningsfönster underlättar planeringen av foderbehov och gräsbelastning.
Planera dräktighetskontroller: Identifiera tomma kor tidigt och ta ut dem, i stället för att fodra dem ett år extra.
Förvalta gräsmarken aktivt: Blandningar med klöver, regelbunden förnyelse och intensiv betesförvaltning ökar utbytet.
Bygg upp säkerhetsreserver: Det är bättre att lagra in lite mer foder under normala år än att behöva handla i panik under torrår.

Begrepp och bakgrund för praktiker

Besättningstäthet beskriver hur många djur som befinner sig per hektar gräsmark. På torra lokaler når gårdar med hög besättningstäthet snabbt sina gränser när gräsväxten kollapsar på grund av värme och torka. Ett till synes måttligt tal som 1,4 djurenheter per hektar kan visa sig vara för högt om sommarmånaderna nästan inte ger någon tillväxt.

Tillfälliga vallar är gräsarealer som medvetet sås in och läggs om igen efter några år. De skiljer sig från permanent gräsmark genom att lantbrukaren aktivt styr blandning, brukstid och förnyelse. Speciellt i regioner med svåra klimatförhållanden ger det möjlighet att snabbare reagera på nya sorter eller andra arter.

Praktiska exempel som gården i Allier visar hur kraftigt klimatförändringarna ändrar tankesättet inom nötkreatursdrift. Där man tidigare levde efter devisen ”fodret växer väl fram på något sätt”, är gårdar idag tvungna att i allt högre grad räkna, planera och arbeta med reserver. Den som tidigt stämmer av avel, utfodring och arealförvaltning med varandra skapar handlingsutrymme för de kommande, osäkra somrarna.